Jag hade stortvätt i går, och naturligtvis hände det som inte får hända – min favorittröja hade krympt rejält. Jag gick omkring och muttrade för mig själv hela morgonen.
Inte blev det bättre när Lill-polarn glatt utbrast:
“– Åh! Den kanske passar mig nu!?”
Jag stirrade på honom över kaffekoppen medan han satt där, oskyldig som en liten ängel, med sin bulle i handen.
För att inte explodera gick jag ut till garaget för att se om marken börjat torka upp nu när vi rensat ut så mycket. Det såg faktiskt riktigt bra ut, så jag tänkte börja röja lite. Men så hör jag Lill-polarn ropa:
“– Skynda dig! Du måste komma!”
Jag rusade dit och hittade honom stående helt chockad vid högen med päls som blev kvar efter att jag borstat Shakira i går. Han såg allvarlig ut och sa:
“– Det måste ha regnat varmvatten! Hon har blivit en chihuahua med pälsrock!”
Och där bakom stod Shakira, helt oberörd, och tittade frågande på honom som om hon undrade varför han stod och pratade med pälsen hon tappat.
Ja, vad ska man säga? Ibland tror jag faktiskt att Lill-polarn har en träplugg lös – men det är nog just därför livet aldrig blir tråkigt här hemma.
