Fy tusan vilket väder det har varit idag! Jag hade stängt in hästarna vid fodringen, eftersom jag ändå skulle upp och kolla hovarna sen. Lill-polarn ville förstås vara med, så jag sa till honom att ta det lugnt och kolla noga hur han gick – absolut inte vela runt eller rusa som han brukar.

När vi kom in i stallet låg Bellman och vilade. Lill-polarn gick genast fram, satte sig på hans hov och började prata om att Esmeralda hade sagt att han var så söt, och att hon nog vågade rida på honom nästa gång. Sedan drog han den ena vitsen efter den andra, och skrattade så han ramlade av hoven ett par gånger.

När jag hade ställt upp Beethoven gick Lill-polarn fram, lyfte upp hoven och kollade allvarligt så att allt såg okej ut. Beethoven såg minst sagt förvånad ut över att det var just Lill-polarn som stod där med verktygen, men han stod så stilla han kunde – tills han inte kunde låta bli att slicka på Lill-polarns huvud. Varför han alltid gör så är ett mysterium, och Lill-polarn blir lika sur varje gång!

Sedan blev det storstädning av stallet. Lill-polarn sopade och fyllde på med hö, medan jag hämtade vatten och la ut mera torv. Ute har snön gått över till regn och blåst, så jag tror inte att hästarna är särskilt sugna på att vara ute idag ändå.

Fredric sov över hos Micael i går kväll, och de bestämde sig för att titta på filmen Tarzan. Lill-polarn var förstås med, och som vanligt kunde han inte sitta still. Han ylade och tjoade hela filmen igenom — ”Det där, det var ju piece of cake!” skröt han.

Han tyckte förstås att han svingar sig mycket snabbare än Tarzan själv, och dessutom – enligt honom – är han ju betydligt snyggare också!

Efter en stund fick både Fredric och Micael nog av hans skryt och slängde helt enkelt ut honom från rummet. Men lugnet varade inte länge. Plötsligt hördes ett vrål som skulle fått självaste Tarzan att bli avundsjuk!

De rusade ner till vardagsrummet – och där höll Lill-polarn på att svinga sig i min stackars Guldranka.
”Titta! Ser ni! Jag är bara bäst!” hann han ropa innan plantan gav upp, och han for rakt in i dörrposten med ett ljudligt AJ!

När jag kom in efter promenaden med Shakira möttes jag av en syn… Fredric och Micael satt och försökte samla ihop resterna av min en gång så frodiga Guldranka. Lill-polarn låg på sofflocket med en ispåse och klagade högljutt.

– Vad tusan har hänt med min Guldranka?!
– Lill-polarn ville bara ta ett par skott, sa Fredric försiktigt.
– Ett par skott?! Den är ju helt demolerad!
– Men jag får ju inte använda saxen! förklarade Lill-polarn. Så jag svingade bara av ett par bitar.
– Ett par bitar? Det där räcker till minst sexton nya Guldrankor!
– Ja! sa Lill-polarn stolt. Visst är jag duktig!

Normalt sett när jag kommer hem brukar Shakira komma rusandes direkt — men inte i dag. Jag ropade och gick runt i huset tills jag hörde något som fick mig att stanna upp. Från vardagsrummet ljöd Lill‑polarns röst i full fart:

“Du ska möta snyggingar på din promenad! Och tugga inte på den lilla limpan du träffar i skogen – det betyder otur! Även om den heter Skorpan!”

Jag visste direkt att något var i görningen.

När jag kom in såg jag att Lill‑polarn hittat mitt skrin med tarotkort och nu stod och viftade med dem som en riktig spåman. Hur han dessutom fått tag i min spåkula i kristall är fortfarande en gåta – den har alltid stått väldigt högt upp.

Nu stod han där och övade på en synnerligen ointresserad Shakira. Hon satt framför honom med den där trötta blicken som säger “finns det ingen OFF‑knapp på den där?”

Lill‑polarn tränade länge, helt uppslukad av sin nya karriär som siare. Till slut tog han mod till sig och gick för att spå Esmeralda själv. Jag hann precis höra hans röst från hallen:

“Du har mött den stiligaste som finns! Den modigaste och största… njaa, lagomaste och coolaste killen i Kållered! Och vi ska på bio – eller ni – eller ööh… jag älskar dig!”