1 objekt 365 dagar

Det blåser rejält i dag också, och jag börjar undra om mitt plastade växthus verkligen kommer att klara sig om vinden tilltar till storm. Men där inne är det i alla fall varmt och gott, och tomatplantorna har börjat blomma lite smått.

Lill‑polarn och Esmeralda tog sitt eftermiddagskaffe i växthuset för att slippa blåsten. Lill‑polarn visade stolt upp tomatplantorna för Esmeralda och förklarade hur de snart skulle förvandlas till ketchup – när man “hoppat runt lite på dem och tryckt ner dem i flaskan.”

Han hade dessutom stora planer: svart specialketchup! En av plantorna skulle nämligen ge svarta tomater, och Lill‑polarn menade att han skulle bli först i världen med att lansera svart ketchup.

Esmeralda var skeptisk.
– Men ingen ville ju ha den gula, så varför tror du att du kommer lyckas med den svarta?

Lill‑polarn drog på munnen, ställde sig med benen i kors och svarade kaxigt:
– Jamen, den var ju inte gjord av mig!

Så där stod han, full av självförtroende och skaparglöd – tills en kraftig vindpust fick växthuset att vibrera och honom att ramla rakt ner i tomatplantan. Esmeralda skrattade så hon kiknade.

– Det verkar lite tidigt att hoppa runt på dem för att få ketchup, fnissade hon.

Lill‑polarn borstade av sig, muttrade något och sa sedan med stort allvar:
– Tjejer! Hmm… vi får väl se.

Usch, vad det blåser i dag! Lill‑polarn ville absolut vara med när jag lade ut plattstenarna som gångar till växthuset och kryddspiralen. Efter att jag fått ett par stenar på plats tog jag ett steg tillbaka för att se hur det såg ut – och då såg jag Lill‑polarns version.

Han hade lagt ut sin egen gångväg, men den gick kors och tvärs över hela tomten! På ett ställe slutade den mitt i landet.
– Men Lill‑polarn, varför har du gjort en gång dit? Det finns ju inget där! frågade jag.

Han svarade glatt:
– Jo, men masken ligger ju där! Jag vill kunna hälsa på honom varje dag.

När jag tittade närmare såg jag att han gjort gångar till stora stenen, fågelbadet och till varenda liten blomma vi planterat. Det började nästan likna ett litet grustag – och jag märkte att Lill‑polarn själv till slut började tappa bort sig i sitt eget nät av småstigar.

Jag föreslog försiktigt:
– Hmm, kanske vi kan lägga dina stenar mellan mina, så kan vi använda samma väg?

Han log brett och nickade:
– Ja, mina stenar är ju bättre, då ser det ut som vi anlitat ett proffs! Visst är jag duktig?

Efter jobbet åkte jag och gubben ner till Rosa för att hämta plattstenar som jag ska lägga som gång till kryddspiralen. Lill‑polarn fick förstås höra att Rosa hade satt ut poolen och ville genast följa med.

Den poolen har verkligen haft sina äventyr – först hade våra pojkar den i flera år, nu är det Rosas barns tur, och det här blir säkert sista sommaren innan den vandrar vidare till nästa barnaskara.

Lill‑polarn fick stränga order innan vi åkte: han fick absolut inte bada, och han skulle hålla sig långt ifrån poolkanten. Han lovade dyrt och heligt, och tittade på mig som om jag var helt knasig. För det är ju faktiskt kallt – och framför allt blåsigt – inget badväder alls.

Medan vi bar sten kom han lite senare släpande på en bytta. Han skulle bara samla fina stenar, förklarade han. Vi tänkte inte mer på det – förrän vi hörde hans glada skratt.

När vi vände oss mot poolen såg vi hur Lill‑polarn kom åkande i full fart! Han hade tagit Tores tumstock som mast och Rosas disktrasa som flagga. I blåsten fick han riktig turboeffekt, och stenarna i byttan hade han strategiskt lagt som motvikt för att inte kantra.

– Men Lill‑polarn! Du fick ju inte vara i poolen! ropade jag.

Han såg helt oförstående ut och svarade glatt:
– Nej, jag vet! Jag är ju i byttan!

Vi åkte ner till Plantagen i dag för att se om de fått in curry till kryddspiralen. Det märktes redan när vi klev in att de hade fått in nya växter, och mycket riktigt – där stod de. Två fina curryplantor fick följa med hem.

När vi skulle gå ut fick jag syn på doftpelargonier. När jag var liten älskade jag att klämma på bladen för att känna doften, och den vanan verkar inte ha mattats med åren. Jag kunde bara inte låta bli.

Lill‑polarn blev helt fascinerad av dofterna från våra kassar – curry och citron, en riktig blandning! Han rusade direkt ner till kryddspiralen och började peka bestämt var han tyckte plantorna skulle stå. Sedan försvann han spårlöst.

När Micael kom ut en stund senare för att titta på kryddorna såg han genast vad som var på gång: Lill‑polarn hade tagit ut hans kokbok och satt på stentrappan med näsan djupt i recepten.

– Kyckling jalfrezi ska ha curry! Jaha! Ryck upp och i kastrullen! ropade han entusiastiskt.

– Nej, stopp Lill‑polarn! svarade Micael i panik. Det är bara några blad som ska användas, inte hela plantan!

Det ska visst bli lite kyligare i morgon, så i dag tänkte Lill‑polarn och jag bara softa runt i trädgården. Medan jag la ny jord i gropen, pysslade han med att fylla på jord till jordgubbarna. När vi var klara planerade jag en lugn fika i solen med kaffe, trädgårdsböcker och radion i bakgrunden.

Lill‑polarn älskar att gå och påta bland växterna, så det är riktigt mysigt att höra hur han går omkring och småpratar med blommorna:
– Vad lite jordgubbar vi har! Det räcker ju bara till mig! Ja, Esmeralda kan få några med.

Jag kände hur jag började dåsa till i hängmattan och gick upp för att hämta mer kaffe. Men när jag kom tillbaka såg jag inte till Lill‑polarn någonstans. Däremot… oj vad mycket fler jordgubbsplantor det plötsligt var i landet!

Strax därefter kommer Lill‑polarn springandes – andfådd och lerig, med en skottkärra full av jordgubbsplantor.
– Men var har du fått tag på dem? frågade jag.

Han pustade och svarade helt uppriktigt:
– Jag hittade dem nedanför backen! De bara stod där liksom! Men jag tror jag ska gå in en stund nu… Det springer runt en vithårig gubbe där nere. Konstigt!