1 objekt 365 dagar

Det hade varit riktigt varmt ute i dag, så Lill-polarn och Esmeralda gick in en stund för att svalka sig och se film. De hade hittat Tobias och Micaels gamla VHS‑filmer och satt nu och tittade på Karate Kid. Esmeralda var helt fascinerad över hur duktig Ralph Macchio var och tyckte att allt såg väldigt avancerat ut.

Lill-polarn däremot fnös bara och sa:
– Ahh! B‑skådis…

Sedan började han (såklart) berätta om när han själv hade fajtats mot både vippotronen och moppelorena – då kunde man prata om avancerad teknik, enligt honom. Esmeralda försökte lyssna, men efter en stund hade hon fått nog av hans skryt. Hon rusade upp till Tobias för att fråga om det verkligen stämde att Lill-polarn kunde karate.

En stund senare kommer Tobias och Esmeralda ner för backen – och där ser de honom. Högt uppe på pelaren där fågelhuset ska stå, står Lill-polarn blick stilla i sin bästa karatepose, fullständigt fokuserad.

Han ropar ner:
– Tror du mig nu då?!

Och Esmeralda, med tindrande ögon, utbrister drömskt:
– Åhhh, så stilig han är!

I dag kändes det verkligen som riktig sommarvärme. Lill-polarn hade hängt upp en korggunga till Esmeralda i äppleträdet och gungade henne försiktigt när jag kom hem. Det såg så fridfullt ut – de njöt båda av vädret, och med tanke på Lill-polarns leende tyckte han nog att allt var underbart just idag.

Han ropade direkt att jag borde ta ut lite kaffe – och när jag ändå var i farten kunde jag ju gärna baka lite kakor också. Han ville så gärna ha något gott att bjuda Esmeralda på. Snacka om att ha pretentioner!

Jag hittade lite kex och ostar, så de fick en liten ostbricka att mysa med under trädet. Det såg riktigt mysigt ut där de satt och dinglade med benen i sommarvinden.

Jag tänkte att det nog var lika bra att låta dem vara ifred en stund, innan jag hämtade mer jord till växthuset. Annars hade Lill-polarn säkert börjat knorra över att det ryker på dem – eller något annat lika dramatiskt.

När jag kom hem stod gubben ute och bytte däck på hästlastbilen. Han skulle även ta min bil senare under dagen. Jag hörde pustanden och stönanden under bilen, och när jag tittade ner fick jag syn på Lill-polarn – stående med armarna utsträckta och ett ytterst koncentrerat uttryck i ansiktet.

Jag tittade frågande på gubben, men han bara skakade på huvudet. Lill-polarn tittade upp på mig och utbrast stolt:

– Ser du!? Jag är superstark! Starkare än Superman! Jag har hållit upp bilen hela tiden så Claes-Olof kan byta däcken. Han hade aldrig klarat det utan mig!

Han fortsatte svettig men bestämd:
– Sluta prata och sätt på det sista däcket nu! Det här är tungt alltså! Jag fattar inte varför folk blev så imponerade av Magnus i Let’s Dance. Jag kan ju lyfta en hel lastbil!

Jösses… sedan dess har han babblat oavbrutet om hur stark han är och hur bäst han är på allt. Jag frågade gubben hur man egentligen får tyst på honom, och han svarade torrt:

– Säg bara att vi ska lasta Bellman och Beethoven och åka till Delsjön.

Det tog inte många sekunder förrän Lill-polarn spärrade upp ögonen:
– Va?! Jag vill inte bli platt! Oj, jag hör Esmeralda ropa på mig!

Och så försvann han lika snabbt som han dykt upp – fortfarande världens starkaste, men inte så sugen på att konkurrera med hästarna om utrymmet i lastbilen.

Det var alldeles tyst när jag kom hem i dag. Jag tog min kaffemugg och gick ut – vädret var riktigt härligt, även om det blåste en hel del. Perfekt tvättväder, tänkte jag, och bestämde mig för att köra en stortvätt.

Jag gick in för att fråga om Lill-polarn hade lust att hjälpa till, men han verkade helt bortblåst. När jag kom upp på uteplatsen, för att se om han kanske låg och myste i någon av stolarna, hörde jag plötsligt ett dovt ljud. Jag stelnade till. Det lät som om det kom underifrån!

Det finns egentligen inget utrymme att krypa in under trädäcket, så jag fick snabbt den där obehagliga känslan i magen – tänk om Lill-polarn lyckats klämma sig in i de gamla håligheterna som bildats efter balkarna från det gamla ladugolvet?

Jag hörde honom därunder, hostandes och muttrande:
“Oj! Vilken ful spindel… men vad är det här för konstigt?”
Sedan följde några uttryck som inte riktigt lämpar sig för publicering i bloggen.

Till sist dök han upp igen – skitig och totalt genomeländig. Men lycklig över sitt stora fynd: mängder av små gångar under hela uteplatsen! Han var övertygad om att det fanns en skatt där nere, även om han ännu inte hittat den.