1 objekt 365 dagar

Lill-polarn följde med mig ner till lille-hagen i morse för att hjälpa till att fodra. Han blev helt chockad över hur snabbt Bellman åt! Jag kan tänka mig att Bellman vräkte i sig mest för att han inte hade någon lust att dela med sig till Lill-polarn – och att han vägrade lyfta mulen ur spannen var nog helt enkelt för att förhindra att Lill-polarn stoppade ner sina små labbar där.

Det är faktiskt ganska skönt att gå runt med Lill-polarn på morgonen, innan de andra vaknar. Han är så mycket lugnare då. Så fort resten av huset vaknat, blir det full rulle – och Lill-polarn verkar vara överallt på en gång. Han vill gärna överrösta alla, hjälpa till med allt, och ha koll på precis allt som händer.

Men där ute, bland hästarna i morgonljuset, är han nästan andaktsfull. Han älskar att se när jag flyttar hästarna mellan hagarna – det ser ut som han tänker: “Wow! Titta vad mycket mat! De måste vara jättelyckliga!”

Och när jag berättade att de ändå alltid verkar hungriga, skrattade han och sa:
– Vad de vräker i sig! Inte undra på att vi har så mycket gödsel!

Gubben och jag tyckte att vi kunde passa på att ta en sväng ner till Åkraberg nu när han var ledig. Vi ville visa Lill-polarn Nasareth miniby – en charmig liten by med omkring fyrtio byggnader som minner om lagaskiftet från 1840-talet. Dessutom hade vi tänkt kika in i handelsträdgården för att se om de fått in den ros‑sort vi letar efter.

Lill-polarn var helt trollbunden! Att få vandra runt bland alla de små byggnaderna och plötsligt känna sig jättestor tyckte han var fantastiskt. Det fanns staket runt för att ingen skulle springa in bland husen, men det hindrade förstås inte Lill-polarn – han hittade genast små öppningar att smita igenom. Gubben fick lyfta ut honom mer än en gång, medan Lill-polarn skrattade och påstod att han bara skulle “hälsa på sina grannar.”

I en av hallar fanns flera montrar med uppställda träfigurer som visade hur människorna såg ut på den tiden. De stod där och hälsade besökarna välkomna, stela men vänliga. Lill-polarn stannade, spärrade upp ögonen och utbrast med full övertygelse:

– Men där är ju släkten Augusttofs och Bertilblutt! Jasså, det var hit de flyttade!

I dag hade de inget jobb till Micael på hans utbildning, så han fick vara hemma och riktigt gotta sig. Han passade då på att promenera ner till Jysk, där de sänkt priset på en liten träcykel – perfekt till Lill-polarn när han hjälper oss med växterna!

Micael ställde in cykeln i växthuset för att överraska honom senare, men det går ju inte att gömma något för Lill-polarn. Han verkar ha någon sorts radar för nya grejer på gården.

Micael visste också precis hur det skulle bli: så fort Lill-polarn hittade cykeln skulle han vilja ha något att köra runt med. Så Micael tänkte att han kunde ta en kopp kaffe och chatta lite med Nina innan det drog igång. Men lagom till första klunken kaffe hördes ett högljutt och lyckligt “MITT!” från växthuset.

Då var det bara att börja plocka fram lite blommor och planera vilka krukor som kunde flyttas från ena sidan till den andra – så att Lill-polarn fick fullt upp.

När jag kom hem satt Micael ute på altanen med den bärbara datorn, medan Lill-polarn surrade fram och tillbaka i växthuset på sin nya cykel och flyttade runt mina blommor. Han var så upptagen att jag hann ta en kopp kaffe i lugn och ro innan han ens hade tid att säga:

“Hej svejs!”

Lill-polarn har varit så duktig i dag och hjälpt mig att plantera blommor och så i drivbänken. Han har till och med börjat vänja sig vid tanken att gödsel faktiskt är nyttigt för jorden och en riktig tillgång för att få växterna att gro ordentligt. Nu är det bara att hålla tummarna för att det växer så det knakar!

När jag och Lill-polarn gick in för att hämta vatten kunde Micael förstås inte hålla sig, utan tryckte ner en banan där det ska komma gul squash. Jösses – ni skulle ha sett Lill-polarns min!

– Vaa! Det har redan tagit sig! Mera gödsel! Vi måste hämta mera gödsel!

Han var så begeistrad att han inte ens såg att det var en banan. Han hoppade runt av glädje och ville lasta in mängder av gödsel i växthuset så vi kunde börja plocka tomater till middagen redan i kväll!

När Micael till slut plockade upp bananen ur jorden såg Lill-polarn helt paff ut – men började snart skratta när Micael föreslog att de kunde skoja vidare med Tobias.

I dag var Lill-polarn ovanligt trött och ville inte springa runt som han brukar. Jag tyckte också att han såg lite svälld ut, så jag bestämde att han fick stanna kvar i damernas omklädningsrum medan jag städade klart. För att hålla honom sysselsatt tog jag med några pussel, och han valde ett tjugobitars med påskmotiv – det brukar roa honom en stund.

Medan jag gick där och städade tänkte jag att jag kunde överraska Lill-polarn med lite varm choklad. Det brukar alltid pigga upp när man känner sig lite hängig. Men när jag kom ner till matsalen möttes jag av ett gäng griniga gubbar som gnällde över att kaffeautomaten var tom. Det enda som fanns kvar var lite tevatten – katastrof enligt dem!

Kattis som jobbar i matsalen såg förbryllad ut. Hon hade nämligen fyllt på automaten på morgonen, så den borde absolut inte vara slut redan. Dessutom såg maskinen helt bedrövlig ut – full av konstiga runda och ovala märken över hela fronten.

Jag fick en liten misstanke och ropade:
– Lill-polarn, har du varit på kaffeautomaten?

Han tittade upp med sin oskyldigaste min och svarade:
– Jag bara testade den lite. Man kan få ut över tvåhundrafyrtiosex muggar innan den lägger av! Det konstiga blasket ville jag inte dricka, det lämnade jag kvar!