1 objekt 365 dagar

Fredric sov över hos Micael i går kväll, och de bestämde sig för att titta på filmen Tarzan. Lill-polarn var förstås med, och som vanligt kunde han inte sitta still. Han ylade och tjoade hela filmen igenom — ”Det där, det var ju piece of cake!” skröt han.

Han tyckte förstås att han svingar sig mycket snabbare än Tarzan själv, och dessutom – enligt honom – är han ju betydligt snyggare också!

Efter en stund fick både Fredric och Micael nog av hans skryt och slängde helt enkelt ut honom från rummet. Men lugnet varade inte länge. Plötsligt hördes ett vrål som skulle fått självaste Tarzan att bli avundsjuk!

De rusade ner till vardagsrummet – och där höll Lill-polarn på att svinga sig i min stackars Guldranka.
”Titta! Ser ni! Jag är bara bäst!” hann han ropa innan plantan gav upp, och han for rakt in i dörrposten med ett ljudligt AJ!

När jag kom in efter promenaden med Shakira möttes jag av en syn… Fredric och Micael satt och försökte samla ihop resterna av min en gång så frodiga Guldranka. Lill-polarn låg på sofflocket med en ispåse och klagade högljutt.

– Vad tusan har hänt med min Guldranka?!
– Lill-polarn ville bara ta ett par skott, sa Fredric försiktigt.
– Ett par skott?! Den är ju helt demolerad!
– Men jag får ju inte använda saxen! förklarade Lill-polarn. Så jag svingade bara av ett par bitar.
– Ett par bitar? Det där räcker till minst sexton nya Guldrankor!
– Ja! sa Lill-polarn stolt. Visst är jag duktig!

Normalt sett när jag kommer hem brukar Shakira komma rusandes direkt — men inte i dag. Jag ropade och gick runt i huset tills jag hörde något som fick mig att stanna upp. Från vardagsrummet ljöd Lill‑polarns röst i full fart:

“Du ska möta snyggingar på din promenad! Och tugga inte på den lilla limpan du träffar i skogen – det betyder otur! Även om den heter Skorpan!”

Jag visste direkt att något var i görningen.

När jag kom in såg jag att Lill‑polarn hittat mitt skrin med tarotkort och nu stod och viftade med dem som en riktig spåman. Hur han dessutom fått tag i min spåkula i kristall är fortfarande en gåta – den har alltid stått väldigt högt upp.

Nu stod han där och övade på en synnerligen ointresserad Shakira. Hon satt framför honom med den där trötta blicken som säger “finns det ingen OFF‑knapp på den där?”

Lill‑polarn tränade länge, helt uppslukad av sin nya karriär som siare. Till slut tog han mod till sig och gick för att spå Esmeralda själv. Jag hann precis höra hans röst från hallen:

“Du har mött den stiligaste som finns! Den modigaste och största… njaa, lagomaste och coolaste killen i Kållered! Och vi ska på bio – eller ni – eller ööh… jag älskar dig!”

I dag var det betydligt varmare ute och solen tittade fram. Jag fick sådan lust att börja på trädgården när jag kom hem – det känns som om allt bara väntar på att få vakna till liv.

Micael hade fått ledigt från sin praktik och passat på att måla en ask till Nina. Det tyckte förstås Lill‑polarn var en utmärkt idé – han ville genast ha en likadan till Esmeralda. Han stod bredvid med sina kreativa åsikter: gul, och sen lite mer gul, och kanske… ännu mer gul. Till slut hade Micael fått nog och skickade ut honom med uppdraget att visa trädgården för Esmeralda i stället.

Lill‑polarn tyckte det var en strålande plan. Han guidade henne stolt bland plogen, harven och de första snödropparna. Men när en skata dök upp i gräset blev Esmeralda livrädd, så Lill‑polarn tyckte det var bäst att bjuda på en kopp kaffe i stället.

När jag kom in i datarummet satt de där i soffan – Lill‑polarn och Esmeralda – och pratade om hans solrosor. Han förklarade stolt hur han planterat dem och att de redan börjat gro. Esmeralda tittade på det lilla skottet med ett lätt bekymrat uttryck, som om hon undrade hur en så tunn stjälk någonsin skulle kunna hålla Lill‑polarn sittande i blomman.

Men enligt Lill‑polarn skulle den bli minst femton meter hög! Och allt eftersom han smuttade på sin öl växte solrosen i beskrivningen – både i höjd och prakt – tills jag kom in och satte stopp för tillväxten.

Hm… var hittade han ens den där ölen?

Lill‑polarn var riktigt duktig i dag när vi åkte till Panduro. Både jag och Micael ville kolla på mer pärlor, och Lill‑polarn hade bestämt att hans gamla pysselkoffert skulle få nytt liv. På locket stod det fortfarande “IS” efter att jag haft den när jag var liten – och enligt honom var det ju bara uschligt!

Nu skulle kofferten bli så superfräck att hela världen skulle vilja ha likadana.

När vi väl kom in i butiken höll Lill‑polarn på att baxna. Överallt fanns det pärlor, band, kulor och pyssel högt och lågt. Innan jag och Micael ens hann reagera var han borta, och det enda vi kunde följa var ett återkommande “mitt, mitt, mitt!” som ekade mellan hyllorna.

Vi ska inte tala om den kö han lyckades skapa när han försökte förklara för personalen att han ville ha marmorgolv som inte väger någonting. Till slut kom en mer rutinerad expedit till undsättning och plockade fram små marmor‑, trä‑ och plastgolv för dockskåp (tack och lov!).

Sedan vi kom hem har jag fått gå ut och hämta honom flera gånger – han har så bråttom ner till Rosa för att visa vad han köpt. Men nej, först ska det fodras. 

Lill‑polarn hade hört att skannern skulle flyttas ut från datarummet och hade genast tagit mod till sig för att undersöka den närmare. Den kunde ju lika gärna stå hos honom som hos gubben – bara han kom på vad det egentligen var för något.

En manick som åker fram och tillbaka, låter lite konstigt, skickar ut solstrålar och plötsligt spottar ut papper – det måste ju vara bra till något, tänkte han!

Efter att ha tryckt på ungefär varenda knapp vågade han till sist öppna locket. När han satte ner handen där började skannern plötsligt gå igång, och han blev så rädd att han nästan fick locket i huvudet. Men när maskinen väsnats färdigt såg han pappret – med sin egen lilla hand tryckt på.

“Wow! Vilken maskin! Min!”

När jag kom hem hörde jag hur skrivaren gick för fullt där inne och frågade Micael vid köksbordet vad han skrev ut. Han såg bara förvånad ut och höll upp armbandet han arbetade med.

När vi gick in fick vi syn på Lill‑polarn – omgiven av papper över hela golvet. Jag tror fasen att han hade lyckats skanna de flesta delarna av sin kropp! Han stod där lycklig och förklarade att han skulle ge dem till Esmeralda, “för de blev ju så vackra!”

Ja, vem behöver egentligen tavlor, när man kan ha konstnärliga porträtt i äkta Lill‑polarn‑format?