1 objekt 365 dagar

Oj, så besviken Lill-polarn var när jag kom hem i dag! Han hade haft det så trevligt med Esmeralda i går och hade redan planerat att fortsätta mysa i lille-hagen idag. Men förstås – nu vräkte snön ner, och Esmeralda vägrade gå ut.

Det var riktigt synd om honom. Han har så svårt för att det är vår den ena dagen och full vinter den nästa. Där stod han i fönstret och tjurade, med armarna i kors och en blick som kunde smälta snö – om inte snön hade fallit så tätt!

Jag försökte muntra upp honom genom att visa två små solrosor som precis börjat sticka upp i krukan, men det hjälpte inte ett dugg. “Det kan ju kvitta nu när det blir vinter igen!” muttrade han. Allt var jobbigt, tyckte han. Inte ens mina bästa försök till pepp gick hem.

Men… det dröjde inte länge innan han gav efter för frestelsen. När snön föll så där tätt, måste man ju bara passa på! Medan jag var ute och gick med Shakira hade han tydligen letat reda på något att åka på — kälken vågade han sig inte på efter förra vinterns vurpa, så han tog… min finskål!

När jag kom tillbaka svischade han runt ute på gården, skrattade så han tjöt och höll i sig i de handtag han lyckats montera på skålen. Den snurrade runt som en karusell, och Lill-polarn såg ut som världens lyckligaste pinne.

I dag har det varit så vackert ute — solen har strålat nästan hela dagen! Annars brukar den ju precis hinna försvinna bakom molnen så fort man kommer hem, men i dag hann jag faktiskt njuta av en kopp kaffe ute i det fina vårvädret.

Även Lill-polarn var snabb att ta vara på solen. Han hade tagit med sig Esmeralda ut på en liten promenad och picknick i lille-hagen. Där satt han sedan, nöjd och belåten, lutad mot gärdsgården med ett leende som sa allt.

Jag fick snart se varför. Han hade nämligen snott med sig min glasros — den som står på ett litet hjärta — och ställt ut den till Esmeralda som en överraskning. Runt omkring hade han lagt ut små ledtrådar och till och med skrivit en dikt som skulle leda henne fram till “den stora överraskningen”. (Dvs honom själv, förstås!)

Jag måste ändå ge honom en eloge för sin envishet. Lill-polarn ger sig inte i första taget när det gäller uppvaktning!

Hans dikt gick så här:

“Från början till slut
kom du fram till mig snabbt som ett spjut.
Du har funnit det ultimata målet –
snygg, stilig och väl klätt. Det är ju jag!
Vackrare än en soldag.
Är själva romantiken, planerar allt
och visar dig antiken.
Välkommen till paradiset –
hos mig är det rena himmelriket.”

Fy tusan vilket väder det har varit idag! Jag hade stängt in hästarna vid fodringen, eftersom jag ändå skulle upp och kolla hovarna sen. Lill-polarn ville förstås vara med, så jag sa till honom att ta det lugnt och kolla noga hur han gick – absolut inte vela runt eller rusa som han brukar.

När vi kom in i stallet låg Bellman och vilade. Lill-polarn gick genast fram, satte sig på hans hov och började prata om att Esmeralda hade sagt att han var så söt, och att hon nog vågade rida på honom nästa gång. Sedan drog han den ena vitsen efter den andra, och skrattade så han ramlade av hoven ett par gånger.

När jag hade ställt upp Beethoven gick Lill-polarn fram, lyfte upp hoven och kollade allvarligt så att allt såg okej ut. Beethoven såg minst sagt förvånad ut över att det var just Lill-polarn som stod där med verktygen, men han stod så stilla han kunde – tills han inte kunde låta bli att slicka på Lill-polarns huvud. Varför han alltid gör så är ett mysterium, och Lill-polarn blir lika sur varje gång!

Sedan blev det storstädning av stallet. Lill-polarn sopade och fyllde på med hö, medan jag hämtade vatten och la ut mera torv. Ute har snön gått över till regn och blåst, så jag tror inte att hästarna är särskilt sugna på att vara ute idag ändå.