1 objekt 365 dagar

När jag kom hem igår hade Lill-polarn och Wumba Wu skött sig alldeles utmärkt. Så vi började smått med att bygga upp julstaden. Men som vanligt, när två starka viljor möts, gick det inte helt smidigt – julstaden blev långt ifrån klar. De var dock fast beslutna att fortsätta idag medan jag var på jobbet.

Lill-polarn tyckte att grottan absolut skulle stå i mitten av staden, medan Wumba Wu bestämt hävdade att granen skulle stå där. Jag vet inte hur många gånger de flyttade runt husen innan de till slut verkade nöjda. När det äntligen lugnade sig var det dags för granarna, små tomtarna och barnen på kälkar – och då startade nästa diskussion.

Lill-polarn ville ha alla små rådjur inne i grottan, men Wumba Wu tyckte bestämt att de skulle stå runt granen.

När jag sedan kom hem kände jag en viss tvekan att gå in. Hade de rivit ner hela huset? Öppnat alla paket? Fullständigt gått bärsärkagång? Jag bet ihop och gick in – men det enda jag hörde var ett nöjt “brum brum” från Lill-polarn med sitt flygplan och Wumba Wu som andaktsfullt satte upp stjärnan i granen.

– Wow, vad duktiga ni har varit!

Wow, första december – äntligen dags att öppna första paketet! Jag hade knappt hunnit reagera innan Lill‑polarn och Wumba Wu for runt som tokstollar i huset. Till slut fick de ändå sansat sig så pass att jag kunde hjälpa dem att hämta in stegen. Jag skulle på möte i dag, så jag var ledig på förmiddagen, och tur var väl det – någon behövde ju se till att de bara tog NÅGOT ETT paket.

– Jag har hittat den! ropade Lill‑polarn lyckligt.

Han tog försiktigt ner paketet och skulle just kliva ner från stegen när han fick syn på Wumba Wu. Där stod han med salladstången i högsta hugg och försökte febrilt plocka ner paket nummer 15.
– Nej! Inte den, det är inte den femtonde i dag! utbrast Lill‑polarn.
– Men det är ju det snyggaste paketet! svarade Wumba Wu förnärmat.

Jag gjorde i ordning lite morgonmys och bar ut stegen igen – den där vågade jag inte lämna framme med de två i närheten. I dagens paket låg små kritor och ett block, så jag bad dem rita små tavlor som jag kunde hänga upp istället för varje paket som plockades ner. På så sätt skulle kalendern fortfarande se fin ut även när paketen började minska.

När jag kom hem igen från mötet var planen att vi skulle börja med julstaden. Förutsatt förstås att resten av alla paket fortfarande var intakta – och att inget annat skumt hade hunnit hända medan jag varit borta.

Jag hade åkt iväg en sväng med Rosa, och när jag kom tillbaka hörde jag hejdlösa skratt inifrån datarummet. Nyfiken kikade jag in – och där stod Lill‑polarn och Wumba Wu och hjälpte de små tomtenissarna att gunga på gunghästen. Gunghästen balanserade uppe på den gamla symaskinen, och Lill‑polarn tyckte bestämt att någon som var “stor” måste stå bredvid och hålla koll.

De små nissarna var överlyckliga och tjöt av skratt där de turades om att gunga. Lill‑polarn höll dem noga i handen tills det blev deras tur och hade försökt lyfta ner gunghästen, men den stod alldeles för högt upp. Han hade dessutom utsett sig själv till den som var bäst lämpad att hålla ordning på huset när inte jag var hemma – och tog uppdraget mycket seriöst.

Efter en stund kom Micael ner och undrade försiktigt om han kunde ta med sig lite pepparkakor upp på rummet. Då visade det sig att Lill‑polarn jagat runt honom och kompisarna med en träslev varje gång de försökt norpa en kaka. Trots att de försökt dela upp sig och smyga på burken från alla håll, hade Lill‑polarn lyckats dänga till dem med sleven varje gång.

– Men Lill‑polarn då? sa jag.
– Jaa! De ska väl äta smörgås först!! svarade han upprört.