När jag kom hem idag hann jag knappt innanför dörren innan jag stack bort till Rosa. Jag kikade bara in med näsan för att se att allt var i sin ordning, sen skyndade jag hem igen. Lill-polarn hade nämligen antytt att han höll på med en överraskning – en maskeraddräkt som, enligt honom själv, skulle vara “på pricken honom”.
Jag gissade på att han skulle sy sig en tigerdräkt eller något maffigt djur. Jag hade dessutom köpt hem nya tyger med alla möjliga djurmönster, så jag såg framför mig något riktigt vilt.
Men när jag kom hem möttes jag av en mycket bekymrad Lill-polare. Han förstod inte alls varför Esmeralda hade brustit ut i skratt och tyckt att han borde ha mer grått i vingarna – och absolut ingen gloria!? Han tyckte ju att han hade kommit på den perfekta dräkten!
Han tittade frågande på mig medan han försökte hålla glorian på plats. Och jag måste erkänna, jag blev faktiskt lite ställd. En ängel, javisst – men jag har då aldrig hört talas om en hysteriskt bullätande sådan?
Esmeralda, som sett hur ledsen han blivit, kom snart ner och gav honom en varm kram.
– Jaha! Lill-polarn, du är en harpängel – en sådan som spelar underbar musik och som alla vill höra!
– Ja exakt! svarade Lill-polarn och sken upp, innan han tog fram sin lilla harpa och började spela.
