Jag har gått igenom köket idag för att samla ihop prylar som ska med till RK. Det är ju så söta små hyllor vid sidan av köksskåpen, och jag älskar plåtburkar av alla de slag. Just nu står de tyvärr gömda inne i skåpen — vilket aldrig var meningen – så tanken var att ställa fram dem samtidigt som jag röjer bland allt annat.
RK-högen växte stadigt medan mina skåp började eka mer och mer tomma.
När Lill-polarn såg att jag rensade bland såser och bakpulver ville han såklart vara med. Det tackar man ju inte nej till, tänkte jag – lite extra hjälp skadar aldrig. Men han skulle bara “göra en viktig grej först.”
När jag vände mig om stod han där, tagen på bar gärning — och bet av en bit på varje bulle i påsen!
När jag stirrade på honom i ren förvåning svarade han helt lugnt:
— “Ja, så påsen inte hamnar i RK-högen! Det är väl ingen som vill ha tuggade bullar heller?”
Jag suckade.
— “Var inte så säker på det, Lill-polarn!”
Han bara ryckte på axlarna, tog bullpåsen och försvann iväg. Efter en stund hörde jag hans röst inifrån vardagsrummet:
— “Pepper, tror du den ska sitta lite mer till vänster?” följt av ett intensivt hamrande.
När jag kikade in såg jag att han hade tagit mina små tavlor som egentligen var tänkta till hallen. Men han såg så lycklig ut där han stod och spikade, stolt över sin nyinredda hörna.
Så nu har Lill-polarn det riktigt mysigt vid sin soffa — det enda som fattas är en liten matta.
