Jösses vilket underbart väder! Jag har varit ute på en långtur med Shakira och ska nu ta mig en kopp kaffe ute i solen. Hela höstängen är full av citronfjärilar, och Lill-polarn är alldeles salig. Jag förstår inte riktigt varför han är så tokig i just dem – visst, det är ju hans älsklingsfärg, men ändå? Nässel- eller påfågelsfjärilarna är ju mycket vackrare, tycker jag.
Plötsligt hör jag hur Lill-polarn skrattar hejdlöst, och till och med hästarna gnäggar som om de skrattar med. När jag går upp mot hagen ser jag honom stå där med tre maskrosbollar i händerna, blåsa iväg fröna så det ser ut som det snöar. Han snurrar runt i solskenet, helt uppslukad, och det är så fint väder att jag inte ens har hjärta att bli arg.
Jag vet redan nu att jag kommer svära det dubbla till våren när hela hagen lyser gul av maskrosor – men det får jag ta då. Just nu gäller det att njuta av dagen, av värmen och skrattet som smittar av sig på både folk och fä.
Lill-polarns skratt får till och med hästarna att gnägga i kör, och jag förstår honom så väl. Att blåsa iväg maskrosfrön var det roligaste jag visste som liten. Enda anledningen till att jag kan låta bli nu, är att jag vet precis hur det kommer att se ut nästa år…
