Idag var det ruskigt svårt att få upp Lill-polarn. Han hade haft en väldigt trevlig kväll med Esmeralda – som han fått veta hette så genom ett viskande tips från Amelia på Maria Nova. De hade dansat, fnissat och smaskat i sig alla geléhallonen, så i morse hade han rejält ont i magen och tyckte att han nog behövde “vila ett par timmar till”. Han lovade dock att komma ner och hjälpa mig att städa sedan…
Såvida inte Esmeralda ville hitta på något förstås! ”Damerna kommer ju alltid först,” förklarade han klokt, ”annars kan man visst få en stekpanna i huvudet!”
När han väl kom ner till frukost satt han och sjöng och smågnolade för sig själv. Han hade uppenbarligen haft det väldigt roligt igår. De hade dansat vals på den röda salongsmattan och busat mellan stolsbenen. Men roligast, berättade han stolt, hade de haft när han “tämt lejonet” – som försökt ligga och sova.
Lejonet hade till slut blivit så sur att det hoppat mellan stolarna, och Esmeralda hade förstås blivit djupt imponerad. Hon hade till och med kallat honom den modigaste som gick på denna jord.
Jag satt där med kaffet i handen och kunde inte låta bli att fundera… Kan det möjligen vara stackars Edgar han pratar om? Snällare katt finns ju inte. Lejon? Nja, han är ju visserligen gul – men ändå… LEJON!?
