Härligt! Jag har varit nere hos Rosa och gjort fler paket till adventskalendern. När jag kom hem satt Lill-polarn och Wumba Wu och ritade, men de sneglade nyfiket på mig. Jag såg förväntan i deras ögon – men när jag skakade på huvudet och sa att det inte var dags ännu, muttrade de bara lite och fortsatte rita.
Jag lovade i alla fall Wumba Wu att fixa några extra paket som han kunde öppna på hemresan till Afrika, så det inte skulle bli så trist under resan. Det gjorde honom genast glad igen.
Jag hängde upp de nya paketen på gran-girlangen och gick sedan ut till kokhuset där snickaren höll på att börja med Micaels kök. Men man känner på sig när något är i görningen – den där typen av “kli i kroppen” man får efter att ha uppfostrat två tonårssöner. Jag anade att något var på gång.
När jag rusade in hörde jag det genast:
– Når du?
– Nej! Sträck på dig!
Där stod Lill-polarn på tå och försökte nå upp till paketen medan Wumba Wu höll i honom i benen. Jag hann precis se Lill-polarn tappa balansen – och båda två landade rakt på Shakira! Hon gav dem en brysk blick, reste sig och gick med bestämda steg ut till köket.
Wumba Wu låg kvar och ojade sig medan Lill-polarn redan såg ut att planera nästa försök. Jag skakade bara på huvudet. “Om du nu håller dig lugn,” sa jag, “så kan jag köpa en flaska Sträckolin till dig någon dag.”
– Hurra! Ja! Köp två flaskor! ropade Lill-polarn och såg plötsligt pigg ut igen.
