1 objekt 365 dagar

Idag var det Micael och Ninas tur att passa Lill-polarn och Wumba Wu. Underbart, tänkte jag – då skulle jag äntligen hinna städa undan lite och handla i lugn och ro.

När jag kom hem möttes jag dock av två ganska slitna barnvakter. Micael såg ut som han genomlidit en konsert på första raden – utan öronproppar – och Nina nickade bara trött instämmande när han frågade om han snälla kunde slippa passa dem igen.

Lill-polarn och Wumba Wu däremot, de hade haft en kanondag!

Tydligen hade Lill-polarn fått syn på Tobias när han var på väg till jobbet, och då fått den briljanta idén att låna hans reservnyckel. Micael och Nina tänkte att de kunde plocka i ordning lite innan de hittade på något mysigt – men så snart de hörde oljudet visste de precis vart de små hade tagit vägen.

Och mycket riktigt! När de kom fram hittade de Lill-polarn och Wumba Wu i full fart, mitt uppe i sin alldeles egna rockkonsert. De kallade sig The Rockstocker’s och tyckte själva att de lät “helt suveränt”.

Micael berättade att de hade spelat i flera timmar. När jag kom hem verkade han och Nina allra mest sugna på att åka till ett tyst ställe. Själv var jag mest imponerad – det är inte varje dag man får höra rockhistoria skapas i Tobias vardagsrum!

När jag kom hem från jobbet hörde jag ett konstigt knarrande ljud ovanför köket. Rummet där uppe är ju vårt sovrum – och min första tanke var: nej, bara inte Shakira igen!

Hon är jätteduktig, men om sovrumsdörren råkar stå öppen när vi jobbar, då bär hon upp alla skor och lägger dem i sängen. Väldigt omtänksamt, men inte särskilt praktiskt. Så vi brukar vara noga med att hålla dörren stängd.

Men det här knarrandet lät inte som tassar. Jag hörde plötsligt någon ropa:
– Klättra upp nu då!

Jag rusade uppför trappan – och fick syn på Wumba Wu i färd med att “flyga luftballong”! Han hade tyckt att mina lyktor såg ut som riktiga ballongkorgar och klättrat upp i den som hängde närmast fönstret. Lill-polarn, däremot, hade försökt göra samma sak men fått nöja sig med att hänga i snöret under lyktan – dinglande och gnyende.

– Du måste landa, Wumba Wu! Jag orkar inte hålla längre!
– Okej, ska bara knyta upp!

Jag hann precis kasta mig fram och fånga upp dem i luften när knuten släppte. Lyktan klarade sig… nästan. Wumba Wu såg skyldig ut, och Lill-polarn försökte förklara att han “bara skulle ta en liten flygtur”.

Jösses. Det var den lyktan det! Och i morgon ska Micael och Nina passa dem. Jag tror jag ska föreslå att de stannar i ladan – där finns åtminstone inte så mycket som kan gå sönder.