1 objekt 365 dagar

När jag kom hem idag hann jag precis rädda undan Micaels och Ninas paket innan Lill-polarn hann sätta klorna i det. Syrran hade skickat en liten förlovningshälsning, men Lill-polarn var förstås bergsäker på att paketet var till honom – precis som vanligt.

Wumba Wu, däremot, var mest fascinerad av frimärkena. Han fick något drömskt i blicken och sa att ett av märkena såg ut som ett elefanthuvud. Plötsligt fick han kraftig hemlängtan till Afrika.

Lill-polarn lade armen om honom och klappade tröstande. “Det där är nog bara ett norskt berg,” sa han. “Och du, det är ju inte så långt kvar nu tills du ska resa hem. Några veckor senare kommer ju jag och Esmeralda också ner.” Det fick Wumba Wu att lysa upp lite igen.

När Micael klev innanför dörren blev jublet dubbelt. Lill-polarn sprang genast fram:
– Skynda dig att öppna paketet!

Syrran hade skickat ett sött kort och en handduk till de unga tu. Lill-polarn tittade nyfiket på gåvorna, kliade sig på huvudet och frågade allvarligt:
– Vem av er ska ha kortet och vem ska ha handduken?

Micael och Nina skrattade, och Lill-polarn såg jättenöjd ut. För honom var det ju en helt rimlig fråga – presenter ska delas rättvist!

Jag skulle åka direkt till bokaffären efter jobbet och möta upp gubben där. Men förstås – han stod på utsidan och väntade, medan jag stod inne och letade efter honom. Typiskt gubbar! Det var ganska mycket folk, så jag smet istället ner till second hand-butiken när jag ändå var i närheten.

Det blev lite smått och gott, och ett par nya tomtar följde visst också med hem. Jag hittade dessutom en ljusslinga för tio kronor som jag tänkte ha i fönstret bland krukorna.

När jag kom hem, fixade kaffe och värmde gårdagens pizza, var Lill-polarn som en vessla nere i min påse. Han hade redan fått upp slingan innan jag hann blinka – och Wumba Wu blev helt förtjust i småälgarna som åkte skidor. Jag misstänker att de så småningom får följa med till Afrika.

Sedan sneglade jag bort mot potatisvågen, där Lill-polarn redan hade börjat arrangera slingan. Jag måste erkänna att det faktiskt såg riktigt fint ut – kanske för fint för att stoppa undan till jul. Men jag sa ändå bestämt till dem att julsakerna får vi vänta lite med.

– Kuwa na Krismasi njema! ropade Wumba Wu glatt.
– God jul! fyllde Lill-polarn i.

Lite tidigt, tyckte jag.