
Micael kom hem först idag, och han hann knappt innanför dörren förrän Lill-polarn kastade sig över honom. Han var alldeles upprörd och påstod att “pumpa-plantan håller på att äta upp gräsmattan” och att Micael genast måste gå ut och tukta den.
Det här med plantan är en historia i sig. Sedan den där natten när Lill-polarn gick ut för att “ta lite luft” och plantan slingrade sig runt honom, har han inte riktigt varit sig själv. Nu tycker han att den är rent av farlig att gå förbi, och med tanke på hur snabbt den växer och skickar ut nya slingor, kan man förstå hans oro. Enligt Lill-polarn riskerar vi snart att ha en egen djungel på gården – och det vore “rent livsfarligt”, som han uttryckte det.
Micael suckade lite, smått trött på allt prat om plantan, och gick ut för att ta sig en titt. Han tyckte mest det såg ut som vilken slingrig pumpa som helst, men för att skoja lite satte han dit ett pumpa-ansikte på stjälken, i hopp om att få Lill-polarn att hålla sig borta.
Det fungerade – kanske lite för bra. För bara en stund senare hördes ett panikslaget rop:
– Micael! Skynda dig! Pumpa-gubben är här! Jag hittar inte Pepper! Var är Shakira? Ingalill! Hallå?!
Jag kunde inte låta bli att skratta. Det är något med hösten, mörkret och alla pumpor som verkar sätta fart på Lill-polarns fantasi. Men jag antar att lite spänning på gården bara hör årstiden till.

