Lill-polarn och Esmeralda satt på det omkullblåsta trädet och tittade på hur löven sakta dalade mot marken. Solen letade sig fram mellan trädtopparna och värmde dem försiktigt med sina strålar. Då och då hördes lite fnitter – och så satte Lill-polarn igång.
– En dag blir den här gården vår! Och markerna sträcker sig från det trädet med det bruna lövet, ända bort till det där trädet med alla gula löv – och Pepper i toppen!
– Oj! Kan Pepper verkligen komma ner därifrån?
– Klart! Jag har ju lärt honom allt!
Esmeralda tittade länge på Lill-polarn men sa inget. I tankarna slog hon fast att det där måste ha varit en turbo-lektion, med tanke på hur mycket Lill-polarn själv fortfarande behövde lära sig. Ändå började hon känna att det kanske inte var en så dum idé att följa med honom till Afrika. Han var ju trots allt en riktig charmknutte – och det kunde ju dyka upp någon annan som försökte sno honom när hon inte såg upp!
Plötsligt kom Bellman och Beethoven rusande ner för slänten. De tvärstannade, något förvånade över att se Lill-polarn och Esmeralda sittandes på grenen. Beethovens spänne på täcket hade gått upp, och Lill-polarn skyndade genast fram för att försöka fästa det igen. Han lyckades väl inte helt, men fick åtminstone till en knut så Beethoven inte skulle fastna nånstans.
Och kanske var det just där – mitt bland löven, solen och djuren – som Esmeralda bestämde sig.
Det kunde helt enkelt inte finnas någon snällare och mer omtänksam vandrande pinne än Lill-polarn. Så varför tveka?
