Esmeralda

Lill-polarn kom upp till stallet i morse och tyckte att jag skulle fixa lite fika till honom och Esmeralda. Det var lite småmulet ute, men ändå så pass fint att man ville ta vara på dagen. Han hjälpte mig att ta ner hästarna, och jag plockade fram lite godsaker till hans fika (alla gotterierna är numera inlåsta efter tidigare “incidenter”). Lill-polarn ville mysa uppe på gärdsgården tillsammans med Esmeralda, så jag lät dem hållas en stund.

När jag gick där och plockade in tvätten kunde jag inte låta bli att le – de såg så fridfulla och söta ut där de satt. Men lugnet varade inte länge. Plötsligt hördes ett prassel i buskarna! Både Lill-polarn och Esmeralda flög upp i ren skräck, och Esmeralda tappade balansen och ramlade ner – rakt framför mulen på en förvånad Beethoven.

På två röda var Lill-polarn iväg och hämtade en lina, som han kastade ner till Esmeralda. Med Peppers hjälp lyckades han faktiskt dra upp henne igen, även om hon såg rätt rufsig ut i håret och hade tappat den ena skon på vägen.

– Såg du tigern?! ropade Lill-polarn upphetsat. Jag skrämde iväg honom innan jag hämtade lassot och drog upp dig! Vilken tur att jag var med, det kunde gått riktigt illa!

Jag småskrattade för mig själv och sneglade mot buskarna. Jaha, så “tigern” hade numera fått Peppers svans och nos också. Jaja – det är väl bäst att låta fantasin galoppera fritt ibland.

Vi blev lite förvånade när vi rullade in på gården och såg att snickaren fortfarande var kvar. Han såg ut som om han gått ett par ronder med både väder, verktyg och viljestarka småväsen.

– Den där lille saken ni har springandes på gården!!! Fy tusan! pustade han och tittade på oss med trötta ögon.

Lill-polarn hade tydligen varit i sitt esse så fort Tobias blivit inkallad på extra jobb. Nu var det ju han som hade ansvaret för hela gården – och det betyder förstås att man måste ta i med hårdhandskarna och “ha pli på jobbarna”. Stackars snickaren såg helt uppgiven ut.

Men vi kunde inte låta bli att dra på smilbanden, för när vi gick runt såg vi ju resultatet. Lill-polarn hade på något mirakulöst sätt lyckats fixa precis allt på listan – alltså allt det han absolut inte fick göra. Det var rent och snyggt, till och med prydligt i hallen. Att vi inte tänkt på den metoden tidigare!

När vi stannade vid sista slottet på turnén hade vi köpt lite godis till Lill-polarn (han hade ju faktiskt varit duktig!) och en bok om slott till oss själva.

Men när vi kom hem hade han redan hittat godiset och gjort det till sitt – som vanligt. Han stod vid trappan med en ros till Esmeralda i handen och berättade stolt om hur fint det skulle bli på gården “när han minsann skötte allt själv”.

Pepper hade tydligen behövt viss uppfostran och Shakira verkade enligt Lill-polarn “totalt döv för ordergivning”. Snickaren hade han däremot “fått bra ordning på”.

Jag hörde honom fortsätta:
– Och när jag är klar med dem, då ska jag börja bearbeta er också…

– Vaaa? Vadå bearbeta, Lill-polarn?! sa jag och gick närmare.

Han ryckte till, nästan lite ertappad.
– Oj! Stod du där!

Efter vår lilla utflykt till Skara idag kom vi hem till riktigt härligt väder, så vi bestämde oss för att gå ut i trädgården och påta lite. Det var skönt att få röra på sig efter bilresan, solen tittade fram och allt kändes så där lugnt och fridfullt.

Efter en stund slog det mig att det var lite väl lugnt. Var hade Lill-polarn tagit vägen? Han brukar ju inte vara tyst så länge. Vi tänkte att han säkert gått in, så vi smög in i huset – och mycket riktigt, där hördes fnitter och små skratt från vardagsrummet.

När vi kikade in fick vi se scenen: Lill-polarn hade hittat vår nyinköpta strutslampa – och dessutom allt smågodis vi köpt i Alingsås! Han hade dukat upp ett riktigt kalas för sig själv och Esmeralda, med ljuset påslaget och alla godsaker prydligt upplagda.

– Här Esmeralda, ta lite av min nya marmelad! Eller några punschpraliner… hallonbåtar kanske? Chokladen är också väldigt god!
Han lutade sig fram och log:
– Dom här röda hjärtanen är speciellt till dig.

Jag kunde inte låta bli att le, även om jag försökte låta sträng:
– Men Lill-polarn! Varför har du tagit allt godis?
– Det var ju till mig, svarade han förvånat. Ni sa ju själva innan ni åkte: ”Ha det så gott nu!”

Typiskt Lill-polarn – snabb som blixten när det gäller godsaker!

Det måste vara närmare 30 grader i dag! Det första jag gjorde när jag kom ut var att gå upp till stallet och kolla så hästarna hade ordentligt med vatten. Båda stod redan inne i sina boxar – och jag förstår dem. Där inne är det svalt och skönt, till skillnad från ute i solen. Till och med björkdungen ratar de när det är så här varmt.

När jag gick mot vedboden hörde jag plötsligt hur Lill‑Polarn skrattade högt, men såg honom inte någonstans. Han syntes inte till på Tobias uteplats heller, så jag ropade – utan svar.

Till slut såg jag något röra sig borta vid hästarnas badkar. Och mycket riktigt – där kravlade Lill‑Polarn sig upp, drypande blöt och lycklig som en säl! Han hade badat så länge att han börjat svälla upp lite, precis som han gör när han är för länge i vattnet.

Vi har alltid varit noga med att han inte ska bada ensam, just av den anledningen. Men Lill‑Polarn var stolt som en tupp och visade mig kanonkulan och några andra hopp han döpt till de mest märkliga namn.

Han stirrade förvånat på mig när jag sa att han inte fick bada själv.
– Men både Bellman och Beethoven har ju hållit koll på mig! sa han. Beethoven frustade så mycket i vattnet att det blev som en jacuzzi! Och jag klarade minst 25 längder!