Esmeralda

Lill-polarn hade gått och skrytit för Esmeralda om hur fantastisk hand han hade med hästarna. Han påstod att han kunde få dem att göra precis vad som helst – nästan som att de förstod varje ord han sa. Esmeralda log nöjt och svarade bara: “Fint, för jag vill rida idag.”

Det var just då Lill-polarn insåg att han pratat lite för mycket. Han blev alldeles kallsvettig, för jag hade ju ställt hästarna i Lille-hagen, och det betydde att han själv måste gå dit och hämta upp dem för att göra i ordning allting.

Esmeralda började redan se lite småsur ut, och Lill-polarn började desperat fundera på hur han skulle ta sig ur situationen med hedern i behåll. Plötsligt fick han en snilleblixt! Jag hade ju en av mina samlarpudlar stående inne – den med hjul. Perfekt, tänkte han, Esmeralda kunde rida på den!

Han ställde fram pudeln och gjorde en storslagen gest.
“Den här kan du sitta på,” sa han självsäkert.

Esmeralda stirrade misstänksamt på pudeln. “Ska jag sitta på den?”

“Ja,” svarade Lill-polarn snabbt, “jag vill ju inte att du ska skada dig på de förklädda mammutarna i hagen! Den här är redan färdigtämjd för en vacker dam som du. Titta bara vilken lyster din klänning får när du sitter på den svarta luddberten!”

Han fortsatte med allvarlig min:
“Det blåser så våldsamt idag att den här dessutom är stabilare än Bellman. Han ramlar nog om minsta vindpust tar i.”

När jag kom hem gick jag runt och plockade undan lite medan kaffet rann igenom bryggaren. Nu har de flesta av växterna hämtat sig efter omplanteringen – porslinsblomman står i startgroparna för att blomma igen, och mina små påskliljor var så himla söta där de stod på bordet.

Ibland är det verkligen de där småsakerna som gör en glad och får vardagen att kännas lättare.

Men när jag satte mig med kaffet – var tror ni inte påskliljorna hade tagit vägen? Den lille vandalen hade varit framme igen… med saxen! Jag var helt säker på att jag hade gömt undan alla saxar.

Esmeralda satt högst upp på trappstegen och kikade ut på det fina vårvädret, medan Lill-polarn stod nedanför och läste dikter – med mina påskliljor i handen!

— Har inte jag sagt till dig att låta bli saxarna?!
— Jamen, jag uppvaktar ju Esmeralda! Jag måste ha blommor! Den i vardagsrummet slog ju inte ut sina blommor, fast jag satte in den i mikron för att skynda på blomningen.

……
— Vaaa?! Du satte väl ändå inte in…? Va f…! Min porslinsblomma!

Jag skall erkänna – när jag kommer hem från jobbet är jag ofta ganska trött och lite smågrinig. Så när jag ser Lill‑polarn komma farandes nedför backen, vilt ropande “Bana väg, bana väg! Här kommer jag med Esmeralda!”, tänkte jag bara: jösses!

Den lille drömmer nog på rosa moln om han tror att jag ska flytta mig – jag som sitter i en RAV4! Det hade väl varit betydligt enklare för honom att svänga åt sidan än för mig att backa ner hela backen. Jag börjar misstänka att det snart är dags att plocka ner den lille Casanovan på jorden igen.

Som tur var svängde han in på vår slinga istället, där det inte finns några bilar. Där kunde de åka runt i lugn och ro, han och Esmeralda, och när han kom tillbaka hade han den där glansiga blicken som talar för sig själv.

Jag frågade honom hur han tänkte, egentligen, när han tyckte att jag skulle flytta mig istället för att han körde åt sidan. Lill‑polarn såg bara på mig och sa allvarligt:
“Tobias har berättat att tjejer är så in i nordens ombytliga! Vänder man bara ryggen till så har de redan ändrat sig!”

Det visade sig att han hade fått tjata i nästan en timme på Esmeralda för att hon skulle följa med ut, och han vågade inte riskera att hon skulle springa in igen. Jag kunde inte låta bli att skratta – Tobias hade visst stor påverkan på den lille!

Men när Lill‑polarn fortsatte och sa att Tobias “visste mycket om tjejer” eftersom han “haft massvis”, då började jag ändå höja på ögonbrynen. Massvis!? Tre tjejer är väl ändå knappast massvis…

Kanske dags att ta ett litet snack med Tobias – det verkar som om Lill‑polarn får sig alldeles för mycket livsråd i fel kategori.

När gubben kom hem igår kväll satt vi och småpratade om hur trist det var att man aldrig riktigt hinner njuta av snön innan den smälter bort igen. Jag slog vad med honom om att allt säkert skulle vara borta till morgonen.

Vi sitter där och småskrattar när vi plötsligt hör Lill‑polarn vid soffan som suckar och ojar sig.
“Snön får bara inte smälta just nu!” mumlade han förtvivlat.

Mitt i natten vaknade jag av att Shakira gick runt sängen och puffade på mig. Hon gav mig den där blicken som bara betyder en sak: “Nu har de hittat på något igen.” Så det var bara att gå upp och kolla.

När jag kom halvvägs nerför trappan såg jag dem – Lill‑polarn och Esmeralda – ute vid snölyktan. Där hade de en liten rendez‑vous mitt i vinternatten! Lill‑polarn hade haft svårt att släppa att Esmeralda inte velat åka kälke med honom tidigare, så nu hade han förberett sig noggrant.

En handduk låg utbredd så hon inte skulle blöta ner sin vackra klänning, och om hennes axlar vilade en cape han lånat av Fredric – en som egentligen tillhör någon av hans actionfigurer. “Så hon inte ska frysa,” förklarade han stolt.

När jag sa till dem att det var dags att gå in innan de blev sjuka, tittade Lill‑polarn upp mot mig med tindrande ögon och utbrast:
“Men det gäller ju att korpa natten! Eller var det karpen degen? Eller… diom något sånt! Man måste ju passa på – snön ska ju smälta bort enligt er!”

Och hur skulle jag kunna säga emot det?

Jag hade fått blommor av gubben på alla hjärtans dag, och när jag stod där med buketten och log som ett fån såg jag hur Lill-polarn tittade förvånat på mig. Han såg ut som om han försökte lista ut varför jag blev så glad över några blommor.

Efter en stund försvann han, och det dröjde inte länge innan jag hörde hur det prasslade och pillades borta vid pysselskåpet. Lill-polarn älskar verkligen det där skåpet – han kan tillbringa timmar med att rota runt bland pärlor, tygbitar och gamla pynt.

När han kom ner igen höll jag på att tappa hakan. Han hade tagit den lilla fracken som egentligen ska sitta på vinflaskan och sprättat upp den, så att han kunde få igenom sina armar. Jösses, så stilig han såg ut! Precis som en liten Lill-Bond, självsäker och elegant.

I ena handen höll han en blombukett, i den andra ett par gelehjärtan – redo att charma sin “vackra prinsessa”. Han berättade med tindrande ögon att han spanat på henne ett tag, och nu äntligen hade tagit hennes hand och lett henne till piedestalen.

Och så kom den där klassiska repliken, med stolt röst och händerna i sidan:
“Kan din gubbe – så kan väl jag! Fast dubbelt så bra! Jag har ju frack och allt – och ingen klår min charm!”