Esmeralda

Det har regnat hela dagen, och även om växterna säkert jublar över allt vatten, har sanden jag ska köra bort till dammen förvandlats till rena cementen. Tungt och kladdigt blev det — men vad gör man inte för att få ordning i trädgården?

Lill-Polarn hade haft en tuff dag. Esmeralda hade dragit sitt ketchup-skämt lite väl långt och han var ganska ledsen när jag kom hem. Han bad att få följa med mig ut och köra sand i stället för att spela spel med henne. Klokt val, tyckte jag.

Micael försökte trösta honom med att tjejer ibland kan vara riktigt knepiga när de är kära. Och att Esmeralda nog skulle ångra alla sina skämt när hon fick smaka Lill-Polarns ”goda ketchup” igen. Det fick honom att le lite grann, och snart var han på gott humör igen och började hjälpa mig med sand och stenar.

Efter ett par vändor blev det dock tyst, och Lill-Polarn syntes inte till. Hjärtat hoppade till – var hade han tagit vägen? Jag rusade mot stenhögen, rädd att han klättrat upp och råkat i knipa. Men så hörde jag några välbekanta toner ur Trollflöjten, och då visste jag att allt var lugnt. Där satt han, trallande och helt uppslukad i sitt nya projekt — ett sandslott! Körandet var tydligen glömt för stunden.

Lill-polarn var på strålande humör i morse. Han gick runt och smågnolade för sig själv, och med jämna mellanrum brast han ut i något som nog skulle föreställa opera. Det var bäst att vara på sin vakt då, för både katterna och Shakira fick total panik varje gång han tog i. De slirade i kapp över parkettgolvet för att komma undan oljudet, och man fick akta sig så man inte blev nedsprungen!

Efter sin morgonkonsert hade Lill-polarn bjudit in Esmeralda på fika i de brasilianska hängstolarna ute på altanen – och hon tackade förstås ja direkt. Det var bara ett problem: vad skulle han bjuda henne på? Han gick runt och rotade, och när han fick syn på Micaels påskägg sken han upp.

”Micael är ju ändå i Stockholm”, resonerade han glatt. ”Så vad ska han med ett påskägg till? Det blir ju bara gammalt!”

Så där satt de då, Lill-polarn och Esmeralda, i hängstolarna med kaffe, choklad och ett påskägg som nog inte riktigt var hans att bjuda på. Helt otroligt att han ens fick plats med något godis efter all tårta han vräkte i sig i går!

Vilket underbart väder det är ute idag! Solen strålar och det är verkligen varmt. Lill-polarn har hjälpt mig så blommorna, och vi ska vattna lite senare när solen lagt sig en smula. Man får ju passa på att njuta medan vädret håller i sig, så jag fick en sådan där oemotståndlig lust att hänga upp våra hängstolar och hängmattan. En liten stund i solen måste man ju unna sig.

Lill-polarn kom stolt spatserande i sina raggisar — han ville inte riskera att få flisor i fötterna igen efter gårdagens golvincident. Han såg väldigt fundersam ut när jag började montera upp hängmattan. Han har tydligen länge undrat vad den där konstiga ställningen i förrådet egentligen var till för.

När jag sprang in för att hämta radion hörde jag honom prata med Esmeralda ute på altanen.
– Den är min! Visst är den häftig?

Han hade varit snabb som en vessla och redan hunnit sätta sig till rätta med Esmeralda. Där satt de, smågungande i solskenet, och såg så nöjda ut.

Nu blir det högsta prioritet för gubben att snickra ihop en egen liten ställning till Lill-polarn, så att jag får ha min hängmatta ifred. Jag hade ju faktiskt siktat in mig på att använda den idag!

Göta Petter! Ni skulle bara hört Lill-polarn igår när han fick se sin kusin, Lill-fjompen, i Let’s Dance! Jag trodde på riktigt att han skulle flyga upp i taket av ren förfäran.

– Hur kan Lill-fjompen få vara med i tv? Han är ju så kass att han fortfarande har sin stödpinne kvar! Det finns ju ingen bättre än mig!

Och så fortsatte det. Enligt Lill-polarn hade juryn förstås bara låtit Lill-fjompen delta för att de inte vågade ta in en “självklar vinnare” som honom själv. Han fnyser åt att de tycker Magnus är så stor och stark. “Jösses!” säger han. “De kan inte ha sett mycket i sina dagar! Titta på mig! Visst häpnar man av beundran? Man ser ju varenda ådra!”

I dag har vi alla fått uppleva hans tolkningar av de olika danserna. Jag måste faktiskt erkänna att han är förvånansvärt mjuk i kroppen och rör sig med en elegans man inte riktigt väntar sig av honom. Esmeralda blev helt tagen – hon stod bara och gapade av beundran.

När Tobias till slut skämtsamt frågade om Lill-polarn kunde lära honom vals, var det nära att stoltheten slog över. Lill-polarn fick något drömskt i blicken och viskade:
“Vad är Let’s Dance mot Tobias?”