Lill-polarn satt i datarummet tillsammans med Esmeralda, och därifrån hördes idel fnitter och små kommentarer. De var uppenbart djupt engagerade i något – och enligt ljudnivån, något väldigt roligt.
Själv gick jag ut för att bjuda skorstensgubben på kaffe. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur han kunde springa runt i kortbyxor i det här vädret – det duggade, blåste och kom rejäla skurar om vartannat. Typiskt aprilväder i januari, kändes det som.
Plötsligt hördes ett högt:
“Wow! Såg du?”
Sedan följde Esmeraldas gapskratt och ett upphetsat:
“Det här är ju det bästa programmet jag någonsin sett! Vi måste kolla på det i morgon också!”
Jag måste erkänna att nyfikenheten började klia. De verkade ha så mysigt där inne att jag inte ville störa, men när jag hörde Lill-polarn säga med drömsk röst:
“Han är bara så snygg alltså! Eller?”
och Esmeralda humma till svar, då kunde jag bara inte låta bli.
Jag smög in, försiktigt, för att se vem den här “snyggingen” var. Och vad skådar mitt öga när jag kliver in i rummet?
De sitter där, tätt ihop, fnittrande – framför min laptop, och kollar… genom webbkameran!!!
Jösses säger jag bara!
