Esmeralda

Vilket härligt väder det har varit i dag! Efter att Lill-Polarn var så duktig igår och plockade bort alla maskrosor, såg jag hur bedrövligt det börjar se ut på lilla kullen. Där har vi ställt ett par gamla vagnshjul och en plog som klarade sig någorlunda i branden. Det står också en gammal harv där, men den tänker jag inte lyfta på för att rensa ogräs under – det får helt enkelt växa till sig runtom.

Min tanke har länge varit att plantera mycket blommor där, tätt och fint, så man slipper rensa så mycket ogräs. Och när solen tittade fram ville Lill-Polarn passa på att ha picknick med Esmeralda vid vagnshjulen. Han bad mig klippa bort det värsta av gräset så de inte riskerade att sätta sig på någon brännässla.

Förresten – innan gubben åkte till jobbet hade han köpt Singoalla med lakrits. Något som förstås inte undgick Lill-Polarn. När jag tittade upp mot kullen såg det så otroligt mysigt ut – de satt där i lä av vagnshjulen, med fågelsång runtom och solen i ansiktet. Jag måste erkänna att jag blev lite avis.

Lill-Polarn satt och mumsade så kexen yrde och jag fick säga till honom ett par gånger att Esmeralda nog också ville ha några.

Det har regnat hela dagen, och även om växterna säkert jublar över allt vatten, har sanden jag ska köra bort till dammen förvandlats till rena cementen. Tungt och kladdigt blev det — men vad gör man inte för att få ordning i trädgården?

Lill-Polarn hade haft en tuff dag. Esmeralda hade dragit sitt ketchup-skämt lite väl långt och han var ganska ledsen när jag kom hem. Han bad att få följa med mig ut och köra sand i stället för att spela spel med henne. Klokt val, tyckte jag.

Micael försökte trösta honom med att tjejer ibland kan vara riktigt knepiga när de är kära. Och att Esmeralda nog skulle ångra alla sina skämt när hon fick smaka Lill-Polarns ”goda ketchup” igen. Det fick honom att le lite grann, och snart var han på gott humör igen och började hjälpa mig med sand och stenar.

Efter ett par vändor blev det dock tyst, och Lill-Polarn syntes inte till. Hjärtat hoppade till – var hade han tagit vägen? Jag rusade mot stenhögen, rädd att han klättrat upp och råkat i knipa. Men så hörde jag några välbekanta toner ur Trollflöjten, och då visste jag att allt var lugnt. Där satt han, trallande och helt uppslukad i sitt nya projekt — ett sandslott! Körandet var tydligen glömt för stunden.