Ryggskott

Ryggskott

I morse började jag såga ner träden vi platån. Micael ville igår att jag skulle såga ner jätteträden, men jag vet att han ibland har svårt att strukturera och se hur det kan bli framför sig. Så jag tänkte att jag börjar så får han fortsätta att röja. Micael blev verkligen glad när han kom ut och fattade direkt att det räckte att ta små träden för att öppna upp och släppa in solen.

Vi hade köpt en extra alligator på rea, så både jag och Micael stod och röjde när Lill-polarn kom och ville vara med. Men när han var nära att bli riktigt kort två gånger så frågade jag honom om han inte kunde vakta Pepper i stället som också sprang i vägen när vi röjde eller släpa bort slyt till transporten.

Lill-polarn började släpa bort slyet, men det dröjde inte länge för han var som bortblåst. När jag gick in för titta om han var där så ligger han och gubben och ojar sig i kapp över ryggskott. Gubben frågade om vi inte hade lite glass nu när det var så varmt och han hade ju så himla ont.

Glass!? Aj aja aj! Vad ont jag har!

Skulle bara ha lite glass!

Men! var är glassen?

I morse kom Rosa och hämtade mig och Lill-polarn. Vi skulle städa ur hennes lillebrors lägenhet innan klockan tolv, och sedan åka över till den nya lägenheten för att äta smörgåstårta. Mums! Det är ju bland det godaste som finns, och som tur var var det inte särskilt smutsigt heller – vi var dessutom ganska många som hjälptes åt.

Lill-polarn såg dock helt chockad ut när vi kom in. Lägenheten var tom, och han tyckte så synd om Lennart som “inte hade några möbler”. Jag vet inte hur många gånger Rosa och jag fick förklara att möblerna redan flyttat till den andra lägenheten, och att vi bara skulle städa. Han kunde alltså behålla sin lilla veckopeng med gott samvete.

Snart tog han tag i en dammtrasa och började torka lister och trösklar, fullt koncentrerad. Men plötsligt hör jag Rosa utbrista:
“Men jösses då!”

Lill-polarn hade fått för sig att kolla i frysen efter glass och tagit pallen som jag nyss gått förbi – jag hade inte ens märkt att han stod där! Jag trodde han var i sovrummet och städade. Så det var en rejält frusen och stel liten hjälpreda vi fick ta med oss över till nästa lägenhet.

Men så fort vi klev innanför dörren kvicknade han till. Med stora ögon utbrast han:
“Jösses! Vad möbler – och vilken röra!”

Jag fick låta honom sitta på min axel så jag inte skulle tappa bort honom i flyttkaoset. Och smörgåstårtan? Den smakade alldeles ljuvligt!