... dina symboler här ...

lykta

Härligt med nya kryddor

av

Har bara suttit och småpysslat, jag känner att jag ville ha mera ljus nu när det är så mörkt ute och man är i en ganska trött period. Gjorde i ordning lite ljusburkar, det finns så mycket olika glasburkar billigt på loppis och jag har en hel del som är fyllda med pärlor. Nu gjorde jag ett par med värmeljus, ser mysigt ut och jag kan koppla av mera när de är i skydd, jag är ganska glömsk och brukar bara ha ljus när jag kollar på tv.

Nu blev hemmet mysigt med burkar lite överallt och vi skall käka pasta carbonara med olika spännande kryddor som vi köpte när vi var och handlade, fast Jamie Oliver-kryddorna  lär väl Tobias lägga beslag på.

Han sa ja!

av
lykta

 

Lill-polarn ville pyssla idag, och gubben tyckte väl att det var en bra idé – så han lät honom hålla till i hallen. Han tänkte bara inte på vad jag hade lagt fram där. På byrån stod nämligen papperslyktor, tändstickor och tänger i alla de slag, sådant som jag plockat undan från köket och skulle lägga i låsta lådor.

Det räcker ju gott med den gången Lill-polarn försökte “åka till rymden” i vår gamla kamin – han har faktiskt låtit bli tändstickorna sedan dess.
Tills idag.

För där i hallen låg en gul papperslampa formad som ett hjärta, och det var tydligen mer än vad Lill-polarn kunde motstå. Han ropade ner till gubben:
— “Jag tänder lamporna!”
Och gubben, helt ovetande, svarade förstås:
— “Gör du så!”

Men hallå! Jag vet ju hur det blir när Lill-polarn “bara ska göra något”.

Jag anade ugglor i mossen direkt och frågade vilken lampa det handlade om. Då kom han lyckligt gåendes, försiktigt bärandes på den ömtåliga – och livsfarligt eldfängda – papperslampan. Han tittade på mig med ett sådant där oskyldigt “men gubben sa faktiskt ja”-uttryck.

Esmeralda tyckte lampan var så vacker att hon satte sig bredvid honom, och där satt de båda stilla och bara tittade på hur den lilla lågan fladdrade inuti hjärtat.

Jag vågade knappt andas – men det måste man ge dem, stunden var verkligen magisk.

Pumpagubben

av
pumpa

 

Micael kom hem först idag, och han hann knappt innanför dörren förrän Lill-polarn kastade sig över honom. Han var alldeles upprörd och påstod att “pumpa-plantan håller på att äta upp gräsmattan” och att Micael genast måste gå ut och tukta den.

Det här med plantan är en historia i sig. Sedan den där natten när Lill-polarn gick ut för att “ta lite luft” och plantan slingrade sig runt honom, har han inte riktigt varit sig själv. Nu tycker han att den är rent av farlig att gå förbi, och med tanke på hur snabbt den växer och skickar ut nya slingor, kan man förstå hans oro. Enligt Lill-polarn riskerar vi snart att ha en egen djungel på gården – och det vore “rent livsfarligt”, som han uttryckte det.

Micael suckade lite, smått trött på allt prat om plantan, och gick ut för att ta sig en titt. Han tyckte mest det såg ut som vilken slingrig pumpa som helst, men för att skoja lite satte han dit ett pumpa-ansikte på stjälken, i hopp om att få Lill-polarn att hålla sig borta.

Det fungerade – kanske lite för bra. För bara en stund senare hördes ett panikslaget rop:
– Micael! Skynda dig! Pumpa-gubben är här! Jag hittar inte Pepper! Var är Shakira? Ingalill! Hallå?!

Jag kunde inte låta bli att skratta. Det är något med hösten, mörkret och alla pumpor som verkar sätta fart på Lill-polarns fantasi. Men jag antar att lite spänning på gården bara hör årstiden till.