När jag kom hem i dag mötte jag en stressad gubbe i dörren på väg till jobbet. Jag hann bara fråga hur det hade gått med Lill‑Polarn och jordgubbarna, innan gubben blev alldeles kritvit i ansiktet och stirrig i blicken.
– Hur länge var det vi skulle ha honom egentligen!? Bara så du vet finns det inte en enda bulle eller något gott kvar i huset. Och det där eviga tjatet om någon skottkärra som “var hans”… Jaja, jag måste åka nu. Det kan hända att jag behöver jobba över lite framöver – typ… 188 dagar eller något!
Sen drog han iväg, muttrandes för sig själv.
Jag suckade och gick ut för att se om Lill‑Polarn lugnat ner sig. Han syntes inte till vid först, men när jag närmade mig jordgubbslandet fick jag syn på en riktigt fin, röd jordgubbe. Jag hann precis sträcka ut handen – innan jag kände ett stick och ett vrål ekade bakom pallkragen!
Där hoppade Lill‑Polarn fram, beväpnad med en pil och blicken full av beslutsamhet.
– Aj! ropade jag.
– De är mina! skrek Lill‑Polarn med darr på rösten. Nu är det slut med silkeslabbarna!
