
När jag kom hem från jobbet hörde jag ett konstigt knarrande ljud ovanför köket. Rummet där uppe är ju vårt sovrum – och min första tanke var: nej, bara inte Shakira igen!
Hon är jätteduktig, men om sovrumsdörren råkar stå öppen när vi jobbar, då bär hon upp alla skor och lägger dem i sängen. Väldigt omtänksamt, men inte särskilt praktiskt. Så vi brukar vara noga med att hålla dörren stängd.
Men det här knarrandet lät inte som tassar. Jag hörde plötsligt någon ropa:
– Klättra upp nu då!
Jag rusade uppför trappan – och fick syn på Wumba Wu i färd med att “flyga luftballong”! Han hade tyckt att mina lyktor såg ut som riktiga ballongkorgar och klättrat upp i den som hängde närmast fönstret. Lill-polarn, däremot, hade försökt göra samma sak men fått nöja sig med att hänga i snöret under lyktan – dinglande och gnyende.
– Du måste landa, Wumba Wu! Jag orkar inte hålla längre!
– Okej, ska bara knyta upp!
Jag hann precis kasta mig fram och fånga upp dem i luften när knuten släppte. Lyktan klarade sig… nästan. Wumba Wu såg skyldig ut, och Lill-polarn försökte förklara att han “bara skulle ta en liten flygtur”.
Jösses. Det var den lyktan det! Och i morgon ska Micael och Nina passa dem. Jag tror jag ska föreslå att de stannar i ladan – där finns åtminstone inte så mycket som kan gå sönder.
