Esmeralda har bestämt sig.

Lill-polarn och Esmeralda satt på det omkull blåsta trädet och tittade när löven sakta dalade till marken. Solen letade sig fram mellan trädtopparna och värmde dem med sina solstrålar. Med jämna mellanrum hörde man lite fnitter och så satte Lill-polarn igång!

– En dag blir denna gården vår och markerna sträcker sig från det trädet med ett brunt löv och ända bort till det trädet med massa gula löv och Pepper i toppen.
– Oj! Kan Pepper verkligen komma ner därifrån?
– Klart! Jag har ju lärt honom allt!

Esmeralda tittade länge på Lill-polarn men sa inte att hon tänkte att det måste ha varit en turbo lektion, med tanke på alla Lill-polarns brister. Esmeralda blev mer och mer sugen på att åka med Lill-polarn, trots allt var han ju en charmknutte och det kanske dök upp någon annan och snodde honom när hon inte kunde hålla koll.

Bellman och Beethoven kom rusandes ner i skogen och tvärstannade förvånat när de fick se Lill-polarn och Esmeralda sittandes på grenen. Beethovens spänne på täcket hade gått upp och Lill-polarn rusade bort för att försöka fästa det igen. Han lyckades inget vidare men fick åtminstone till en knut så inte Beethoven
skulle fastna i det. Det var nog exakt i det ögonblicket Esmeralda bestämde sig för att följa med!

Det kan omöjligt finnas någon snällare och omtänksammare vandrande pinne än Lill-polarn, så varför tveka?