När gubben och jag kom hem från Näsbokrok möttes vi av en syn jag sent ska glömma. Där stod Lill-polarn och Wumba Wu i full färd med att sjösätta en båt – den lilla träskålen vi fått av Kickan. Den är egentligen till för att ha frukt i, men det hade de förstås missat. Wumba Wu tyckte det var det fånigaste jag sagt på länge. “Man åker väl i en båt, inte frukten!” utbrast han.
De två såg ordentligt besvikna ut när vi förklarade att deras farkost knappast var vattentät. Tydligen hade det tagit dem flera timmar att släpa ner båten från övervåningen, med tre välbehövliga raster för bullar och knäckebröd innan de till slut nådde dammen. Och just när allt var klart – ja, då kom vi och “saboterade det hela”.
Jag försökte förklara att båten absolut skulle sjunka, men Lill-polarn och Wumba Wu gav sig inte. Självklart skulle den flyta – det var ju deras båt! Så jag fyllde upp vår gamla plåtbalja med vatten och lät dem testa i “säker miljö”.
Till en början gick det faktiskt förvånansvärt bra. Wumba Wu hoppade i och båten flöt! Men så snart Lill-polarn satte sig däri gick det som väntat – rakt ner. Det var som att se ett långsamt, men oundvikligt skeppsbrott i miniatyr.
De kravlade sig skrattande upp över kanten, och medan jag hjälpte dem ut ur baljan sa Wumba Wu med ett suckande leende:
– Kanske vi borde ha skickat ut bananerna först… för att testa båten.
