1 objekt 365 dagar

Ops! Det blev lite snärjigt idag, så jag får erkänna att jag helt glömde bort den lille vandrande pinnen – något som nu kostat mig dyrt i form av både bullar och varm choklad med marshmallows. Jag skulle bara klistra på lite dekorationer invändigt på de sista boxarna, men glömde bort mig fullständigt och gjorde klart allihop.

Under tiden hade Lill‑polarn fått en lysande idé. Han ville gå till ett solarium så han kunde få lite färg inför resan – han tänkte minsann inte åka till Afrika som en riktig blekfis. Micael berättade att han hade en gammal solariumlampa på loftet som inte var så stark, och den kunde Lill‑polarn få låna om han lovade att sätta timern på 1 minut. Jag lovade att strax hjälpa honom.

Precis då på tv:n började de prata om att det nalkades storm och kyla, så jag rusade ut i stället – la in mer torv till hästarna och ökade på höt. Det tog visst lite längre tid än jag trodde. När jag kom in genom dörren kände jag direkt att det luktade lite bränt.

Lill‑polarn hade tröttnat på att vänta, gått upp på loftet och släpat ner det han trodde var solariumlampan. Nu låg han där och sov gott i värmen från en värmelampa – en sådan man egentligen har till smågrisar! Stackaren är alldeles öm och stel nu. Resten av kvällen ska vi bara se på film, mysa och ta hand om honom. Jag ska strax gå och hämta ett stort lass med glass.

Blev sen hem från jobbet idag och somnade direkt i soffan. Så skönt att få vakna och känna sig riktigt piggelin igen! Eftersom jag var så trött hade jag bett Lill‑polarn fixa sina egna mackor till kvällen. Men när jag kom ut i köket satt han där och åt … Kina‑mat!

Han hade tydligen fått massor av bilder från Wumba Wu, som nu kommit fram till Afrika och skickat hälsningar från byn. Lill‑polarn tyckte det var lika bra att börja vänja sig vid maten, nu när han själv snart ska resa dit. Kina låg ju ”någonstans åt Afrika till”, menade han.

Maten var visst god, men pinnarna! Vilka konstiga redskap, tyckte han. Han gissade att man kanske hade dem för att kunna mata djuren samtidigt som man åt.

Busen och Pepper satt nedanför bänken med stora, runda ögon och väntade tålmodigt på flygande kycklingbitar. Det var länge sedan jag sett två så nöjda katter – de verkade helt övertygade om att även de var på väg till Afrika och behövde vänja sig vid den nya maten.

Jag har fått flera paket idag, men Lill‑polarn hade förstås redan siktat in sig på ett särskilt – det från Vattumannen. Han misstänkte att det kunde vara tarotleken jag beställde i somras någon gång. Nu skulle han äntligen kunna kolla i korten hur långt Wumba Wu hade hunnit på sin resa, och – viktigast av allt – om han hade öppnat nummer 15 i förtid!

När jag kom hem satt Lill‑polarn djupt koncentrerad vid bordet. Blicken var bekymrad. Det första kortet var på en varulv – och det tredje på en vampyr! 😱 Vad hade egentligen hänt på vägen hem till Afrika? Han var säker på att han kontrollerat att kartongen var hel, så inget konstigt kunde smyga sig in under färden. Tänk om Wumba Wu nu förvandlats till en liten fladdermus som ylade hejvilt när han såg månen?

– Men Lill‑polarn! sa jag. Inte har Wumba Wu blivit en fladdermus! Korten betyder något helt annat. Varulven symboliserar förändring och vampyren står för illusionen, den som verkar kall men tänker klart. Resten av korten var ju jättepositiva!

Jag skulle snarare tippa på att byns magiker får se upp nu när Wumba Wu kommer hem. För Wumba Wu är minsann ingen illusion – han har ett stort, varmt hjärta i sin lilla kropp, medan magikerns hjärta är kallt som sten.

Då var det dags för Wumba Wu att åka hem till Afrika och förbereda Lill‑polarn och Esmeraldas ankomst. Det har varit lite dämpat här idag. Wumba Wu fick se några snöflingor innan han reste, och han anser sig nu vara väldigt mäktig efter vistelsen hos Lill‑polarn. Det är ju inte vem som helst som fått promenera på en magisk sjö!

Han packade noggrant ner bullrecepten och ska sätta hela byn i arbete så fort han kommer hem, så det finns ett rejält lager redo tills Lill‑polarn anländer. Lill‑polarn själv lade i paket 15 den stora prisman och har sedan trampat runt här hemma, orolig över att paketet kanske kommer på villovägar eller hanteras ovarsamt.

– Det är ingen fara, Lill‑polarn! sa jag. Du har ju skrivit “Hanteras extremt varsamt” överallt.

Men förstås – innan avskedet hann både Lill‑polarn och Wumba Wu förbrylla våra nya grannar. Så fort byggarna reste en vägg, och vände ryggen till, var de där och puttade. När arbetarna sedan skulle fortsätta stod väggen plötsligt snett! Till slut började de fundera på om huset hamnat på sank mark.

Jag fick smugglat in de små vandalerna innan gubbarna hann upptäcka dem. Nu har Wumba Wu fått en kram av alla, och jag ska ner till posten och skicka ett turbo express till Afrika.