... dina symboler här ...

Provpackar

Packar

Lill-polarn ville förbereda vad han skulle ha med sig till Afrika, så jag plockade fram hans lilla koffert. Lika bra att han lär sig redan nu att man inte kan ta med allt! Jag hade redan påmint honom flera gånger om att listan behövde kortas – grejerna måste ju faktiskt få plats.

Esmeralda stod bredvid och tittade storögt på medan Lill-polarn for runt som en virvelvind och samlade ihop sina saker. Hon är fortfarande lite osäker på om hon vågar följa med. Afrika är ju inte precis runt hörnet – och Lill-polarn är ju… Lill-polarn! Så hon försökte väl väga fördelarna mot nackdelarna där ett tag.

Efter en stund hörde jag hur det började dunsa där inne. Det lät misstänkt mycket som frustration, så jag gick för att kolla.

Och där stod han – hoppandes som en galning på sin koffert som var knökfull med bullar! Kläderna och nallarna låg utspridda runt honom.

– Men Lill-polarn, du skulle ju packa det viktigaste! Sånt du absolut vill ha med dig!
– Jaa! Bullarna!
– Men tänk om du blir rädd där borta? Då är ju nallarna bra att ha med sig.
– Jaa! Och tre bullar!

Bulldiet

Banta!

När jag kom hem idag hörde jag ett dovt, bubblande skratt från den lilla matsalsdelen. Där satt Buddha och skrattade så magen hoppade – och bredvid honom satt förstås Lill-polarn.

Gubben tittade på mig och sa att de hade suttit och pratat hela dagen. Tydligen hade Buddha blivit riktigt avundsjuk på att Lill-polarn var så smal och vig, och bett honom om råd för att uppnå samma form.

Lill-polarn hade förstås blivit överlycklig över att få agera dietexpert. Han hade klättrat upp på piedestalen, satt sig till rätta och börjat sin “föreläsning”:

— “Man måste se till att få i sig minst fyra till fem bullar varje dag, gärna någon extra på lördag och söndag. Man ska absolut inte bara sitta här och stoppa i sig en massa ris – det går inte, det ser du väl själv! Riset bara sväller i magen, det gör aldrig bullarna. Och efter middagen – minst två bullar då – ska man sova middag i en och en halv timme, så kroppen kan tillgodogöra sig all näring.”

Så där hade de suttit i flera timmar, ätit bullar, pratat och skrattat tills kvällen smög sig på.

Lill-polarn såg så nöjd ut när jag kom in, och jag kunde inte låta bli att le.
— “Vet du vad,” sa jag, “då kan man ju kalla dig för Bulldha sedan!”