Esmeralda

När jag kom hem i eftermiddags tog jag mig en efterlängtad kopp kaffe och passade på att beställa barbackapaddar till hästarna. Jag har känt mig riktigt trött hela dagen och funderade på om det kanske låg ett oväder i luften. Till och med hästarna var sura i morse – Beethoven kastade i sig fodret och försvann i full galopp ut på hagen. Som tur var hade Lill-polarn med sig äpplen, och det är ju svårt att motstå, även för en butter Beethoven.

När jag senare tittade ut såg jag hur Lill-polarn gick och visade upp alla sina pumpor för Esmeralda, stolt som en trädgårdsmästare. Då började det regna. Jag rusade ut för att plocka in tvätten, medan Lill-polarn skyndade bort till drivbänken.

– Skynda dig, Esmeralda! Jag lyfter in dig i mitt eget lilla växthus. Det här är gediget arbete, det har inte blåst sönder ens en gång! ropade han.

När jag gick in med tvätten hörde jag honom fortsätta där inne, full av energi och självförtroende. Han berättade tydligen för Esmeralda hur han byggt upp växthuset alldeles själv i våras och hur växterna nu vuxit så mycket att det blivit en riktig djungel.

– Till och med Tarzan har ringt och frågat om han får komma på besök! hörde jag honom säga stolt.

Jag kunde bara skaka på huvudet och skratta lite för mig själv.
Suck… att han orkar.

Lill-polarn kom upp till stallet i morse och tyckte att jag skulle fixa lite fika till honom och Esmeralda. Det var lite småmulet ute, men ändå så pass fint att man ville ta vara på dagen. Han hjälpte mig att ta ner hästarna, och jag plockade fram lite godsaker till hans fika (alla gotterierna är numera inlåsta efter tidigare “incidenter”). Lill-polarn ville mysa uppe på gärdsgården tillsammans med Esmeralda, så jag lät dem hållas en stund.

När jag gick där och plockade in tvätten kunde jag inte låta bli att le – de såg så fridfulla och söta ut där de satt. Men lugnet varade inte länge. Plötsligt hördes ett prassel i buskarna! Både Lill-polarn och Esmeralda flög upp i ren skräck, och Esmeralda tappade balansen och ramlade ner – rakt framför mulen på en förvånad Beethoven.

På två röda var Lill-polarn iväg och hämtade en lina, som han kastade ner till Esmeralda. Med Peppers hjälp lyckades han faktiskt dra upp henne igen, även om hon såg rätt rufsig ut i håret och hade tappat den ena skon på vägen.

– Såg du tigern?! ropade Lill-polarn upphetsat. Jag skrämde iväg honom innan jag hämtade lassot och drog upp dig! Vilken tur att jag var med, det kunde gått riktigt illa!

Jag småskrattade för mig själv och sneglade mot buskarna. Jaha, så “tigern” hade numera fått Peppers svans och nos också. Jaja – det är väl bäst att låta fantasin galoppera fritt ibland.