Pepper

Usch! Jag haderiktig sovmorgon i dag, och det är bland det värsta jag vet. Dagen känns alltid så kort när man väl kommit igång. Lill-Polarn däremot tyckte det var kanon – han kunde ju härja fritt utan att jag spände blicken i honom.

Frukosten blev som vanligt lite… egenartad när han fick bestämma själv: bara kakor och bullar! Han tog det som en högtidsdag och satt där nöjt smulandes medan han planerade dagens upptåg.

Efter frukosten hade han busat runt en bra stund med Pepper, och till slut bestämde han sig för att katten nog kunde få gå ut “som stora katter gör”. Han tyckte det var tråkigt för Pepper att bara använda lådan. Eftersom Lill-Polarn vet hur noga jag varit med att hålla koll på Pepper första tiden, tog han det säkra före det osäkra och satte på kopplet – “så han inte försvinner eller jagar de stora katterna”.

Pepper var överlycklig över att få gå ut! Han for fram som ett litet raketpaket, jagandes flugor och löv. Lill-Polarn däremot, han var inte riktigt beredd på Peppers enorma språng. Det slutade med att han flög efter som en liten vante i snöre och ropade:

– Jösses! Vilket kraftpaket! Jag måste in och äta fler bullar så jag orkar hålla honom!

Jag hade tänkt unna mig en riktigt härlig sovmorgon i dag – men som vanligt gick det sådär. Vaknade tidigt ändå. Både jag och gubben är lediga en vecka, så jag hoppas verkligen att vi kan få klart dammbygget nu när vi har tid på riktigt.

Jag tog ner hästarna på tomten så de står precis under mitt fönster och betar. Det är något så rogivande med ljudet av hästar som äter friskt gräs på morgonen, särskilt när solen just börjat kika fram mellan molnen. I år har vi verkligen haft gott om bete, så det känns nästan som lyx.

När jag kom in igen efter morgonrundan hörde jag livliga röster från vardagsrummet. Lill-polarn höll ett talande “tränar-pepp”-snack med lilla Pepper:

“Koncentration… höger… vänster… och labba till!”

De båda var så fokuserade på den lilla bollen att de inte ens märkte när jag kom in. När jag frågade vad de höll på med, fick jag bara en blick som tydligt sa ”herregud, häng med lite”.

– Jag förbereder Pepper för den stora världen! deklarerade Lill-polarn.
– Vi kan ju inte släppa ut honom förrän han blir som en tiger. Så kom igen, Pepper – höger… vänster!

Pepper slog koncentrerat med tassen på bollen, och Lill-polarn nickade godkänt. Sedan log han snett och lade till:

“När du blivit bättre tränar vi på Micael… höger… vänster… bang bang!”

Jag bestämde mig för att inte fråga mer just då – möjligen efter nästa kopp kaffe. Det är nog säkrast.

Lill-polarn var lika överlycklig som Micael över den nya familjemedlemmen. Båda har tyckt att det känts riktigt tomt efter Fimpen, så när lille Pepper äntligen flyttade in var det som om hela huset fick tillbaka lite av sin välbekanta energi.

Det var dock svårt att säga vem som var mest ivrig – Micael, som gick runt med ett lyckligt leende hela dagen, eller Lill-polarn, som hade fullt upp med att “se till att Pepper trivdes ordentligt”.

Pepper själv såg mest ut som:

“Shit! Var har jag egentligen hamnat? Hund, katt och en konstig snattrande figur… och jag anar att konstigheterna nog inte slutar där!”

Han satt länge på soffkanten och bara spanade på allt och alla, med stora ögon och ett uttryck som verkligen sa hjälp. Men man såg också hur nyfikenheten började glittra till – särskilt när han insåg att soffkanten faktiskt är riktigt go att sitta på.

Maten hade han däremot inte hunnit smaka på; den där “gamle” (antagligen Shakira) hann visst vräka i sig allt innan Pepper fick chansen. Det var nog lite av en chock för den lilla – men det lär inte ta lång tid innan han hittar sin plats i flocken.

Vi fick en massa goda skratt under dagen när djuren skulle bekanta sig med varandra. Det blev lite nosande, lite fräsande, och en hel del svansviftningar – men framför allt den där välbekanta, glada energin som vi saknat sedan Fimpen lämnade oss.

Och nog känns det redan som att Pepper har samma goa gry i sig.