... dina symboler här ...

Fixar till en skål

Fixar till en skål

Vilket uselt väder det är i dag! Det regnar, blåser och blev mörkt alldeles för fort. Man får nästan tända ljusen redan till eftermiddagskaffet.

Micael, som kom hem först, hittade Wumba Wu bärandes på min lilla test‑skål jag gjorde i går av spets och trälim. Han tyckte den var helt perfekt och tänkte ta med den till Afrika för att ha fikon i! Micael lyckades som tur var övertala honom att det nog var bättre att han gjorde en egen istället.

Jag hann knappt få av mig skorna innan Lill‑polarn kom rusande med en pensel, full av iver och limstänk som flög åt alla håll.
– Skynda dig, kolla vad jag har gjort i julklapp!

På vardagsrumsbordet stod han och skapade en jättestor fruktskål, stolt som en tupp över hur fin den skulle bli när den torkat. Han och Wumba Wu hade tydligen valt duk i timmar – bland alla mina nystrukna, förstås. Jag kunde riktigt känna hur huvudvärken smög sig på medan jag försökte föreställa mig hur det nu såg ut i linneskåpet.

Men till min förvåning såg det faktiskt riktigt fint ut! Dukarna låg där, med spetsband och allt – visserligen i en salig röra, men ändå charmigt ordnat på sitt sätt.

Jag gick ner för att berömma dem, precis lagom till att Lill‑polarn satte sista penseldraget.
– Vad duktiga ni har varit! Och det var ju glädjande att du gör en fruktskål, det är ju väldigt nyttigt, sa jag.
– Njaa… man kan ju ha bullar i den också, om man skulle få några i julklapp, svarade Lill‑polarn med ett illmarigt leende.

Och så var det slut på min dukfrid för den här gången – men huset doftade av lim, skratt och lite julstämning ändå.

Vilken doft!

luktar

Lill‑polarn och Wumba Wu var med gubben i dag när han skulle lägga in mattan i köket. Som muta hade han lovat bullar och knäckebröd om de bara höll sig lugna i hallen medan han limmade.

Det löftet höll i ungefär två minuter.

För ganska snart smög Lill‑polarn in i köket och frågade nyfiket vad det var för klet gubben höll på att breda ut. Det slutade förstås med att han själv fastnade mitt i det hela, och gubben fick skära loss honom och skicka in honom på fotbad.

Medan gubben funderade på hur han skulle få arbetsro nog att limma färdigt, fick Wumba Wu syn på hyacinterna på bordet. Med ett glatt tjut klättrade han upp – och det var nog tur att han grep tag i blomman, annars hade han gjort en praktvurpa!

Wumba Wu stod där och nästan darrade av lycka över den ljuvliga doften och vägrade lämna köket. Lill‑polarn däremot tyckte det var orättvist att en av hyacinterna var så liten. Gubben förklarade klokt att det nog var för att ingen hade sjungit för den – blommor tycker ju om musik, sa han.

När jag kom hem möttes jag av en ny matta i kokhuset – och två hesa små figurer med utslagna öron som satt och ylade julsånger för fullt bland hyacinterna.